Tuvstarr.

Vattensjuk sitter Tuvstarr
vid tjärnen som lockar,
sliten är bilden av tuvstarr
som sitter och drömskt ler;
hon har gått på dyvåta
vägar till tjärnens
dimma och längtar till
syrefria vattenängar,
sedan vet hon inget mer.


I vattnet minns hon sina drömmar,
eteriska lätta, fast svåra
att leva. I det verkliga så
tafatta, för ett barn som mot
livet godtroget ler; hon bär
sitt utslagna hår som en
konungamantel för ett rike
som ingen ser, hennes land är
vackra drömmars spindelnät,
sedan vet hon inget mer.


En tall vid vattnets kant
sig lutar så sorgmodigt ner,
en fader som tusenårigt mot
henne ser, vill med tallgrenars
händer lyfta henne opp mot
himmelsfria rymder; mor är
en planta i hennes bröst, kall
som en isstod är den hennes
inre röst, att kasta sig i
vattnet ner,
sedan vet hon inget mer.


Så sjunger en namnlös fågel
en sång, något tredje tar
plats, att ej vara fångad
i ett eteriskt sorgespel,
sedan när livets tid
med henne far och hon ej
längre sitter vid vtjärnen kvar,
då vet hon mycket mer.


Rolf Leijonmarck.