Jag vet att jag inte vill ha dig, men varför skriker min kropp efter dig så som den gör?
Varför existerar du då i mina tankar, om jag ändå ställt in mig på att glömma dig?
Varför är allt min mun vill säga ditt namn, när det egentligen är det sista jag har att säga?
Varför skuttar mitt hjärta ett extra hopp när jag ser dig, fast jag egentligen bara vill spy på dig?
Efter all skit, så är det ändå dig jag verkar vilja ha.
Hur kan någonting som är så fel, kännas rätt?