Ja återigen fotbollsmatch, kan ju vara kul för de som tycker om fotboll. Men jag är djupt besviken MORMOR tittar på fotboll och det känns som att hon sviker mig helt och hållet.
Måste beskriva scenen jag ser framför mig, pappa i blågul tröja, mina yngsta syskon med varsin flagga och mormor som sitter och ser lite allmänt bortkommen ut.

Tillslut kom den sista vändpunkten för hennes föräldrar hn hade tagit fjärde överdosen på BUP och flickans föräldrar sa nej nu räcker det hon får bo hemma och vara dagpatient bestämde de. Nu i efterhand är flickan glad för det, för nu förstår hon hur hospitaliserad hon hade blivit. Men just då var hon rasande fullkomligt ursinigt på dem. Hon förtod inte hur de kunde göra så, bara ta hennes liv från henne, ta hennes sista överlevdnadskamp och spola ner den i toletten och sen tvinga henne att bo hemma. Hon avskydde det, hon avskydde hela sin familj och sjukhuset. Hon förstod inte hur d kunde gå med på det. Hon kände sig utkastad och inte önskvärd.

Jag sover hemma en natt till, mormor är ju här då kan jag vara hemma i stortsett hela tiden. Det är ändå så rörigt på avdelningen nu så personalen tycker att det är bäst att jag är hemma och håller faktiskt med.
Under mina två första inläggningar blev jag helt hospitaliserad och vägrade att ens tänka tanken på att bo hemma. Jag blev livrädd av ens tanken på att åka buss och tunnelbana, jag klarade det bara inte. Jag fick panik av människor, av att gå på stan jag förstod inte ur jag skulle bete mig fr att överleva, för att ens orka ta andetag. Men ändå älskade jag stan. Något som hela tiden har funnits med under min sjukdomsperiod är intresset för kläder och foto.