Det börjar med tre korta andetag, som sedan snabbt övergår till någon slags frenetisk andning. En jakt på något abstrakt och overkligt har börjat.
Är det dethär som ni ondskefulla kallar för lycka?

Jag ser färger som skiftar i stundtals vackra nyanser. Men hur jag än försöker klarar jag inte av att se dem i sin rätta glans. Jag ser monster i underbara ting och jag ser skuggor i ljuset.
Jag ser fläckar fast jag gör allt i min makt för att radera dem, för att få dem att försvinna. Dom är och kommer alltid att vara kvar.

Jag kan inte rädda mig själv längre.

Tack för att ni fick min själ att vissna.