Vi kände varandra så kort tid, men det var undetbart under den korta tiden vi umgicks.
Minns när vi gick till pressbyrån för att äta popcorn (istället för mat). Vi gick där, vi två och vår ”följeslagare”, vi köpte våra popcorn och vårt isté. Sedan gick vi tillbaka,.
Vet du? Det var underbart, det var roligt och jag kände mig så stark för att du gav mig den styrkan. Styrkan att orka fortsätta ta steg för steg och sen bara vara.

Vi lekte med personalen, eller hur, visst gjorde vi det?
Jag minns ditt fnitter och alla dina lustiga små kommentarer. Middagen din pappa lagade och du som hjälpte till. Lyckan som glänste i dina ögon över att få vara din pappa så nära, ha honom för sig själv utan styvmamma eller småsyskon.

Och jag minns min skräck när du rymde, fr att din pappa inte kunde sova med dig på helgen, hur du sprang och skrek. Din sorgsna gestalt när vi mötes efter helgen igen.

Jag minns dig Alexandra, minns du mig? Minns du alla våra skratt? Och dina vilda utbrott när jag stängde in mig i TV-rummet för att slippa höra, slippa se dig bli nedbrottad av vårdare för att du inte skulle skada, inte skulle göra det du ville allra mest. Och hur jag bara ville krama dig ha dig i min famn och vaga dig till sömns och ta bort alla dina demoner som jagade dig till livets utkant.

Jag tog en överdos dagen du försvann den dagen då jag kom tillbaka och du var helt borta, jag visste inte vart du var och personalen so hade tystnadsplikt sa inte ett ljud. Jag orkade inte då, inte alla minnen alla våra popcorn ätande nätter och färderna till Pressbyrån sent på kvällen bara för att få överleva en dag till.

Jag saj´knar dig Alexandra, jag hoppas du saknar mig med

Del 1
Du stod där framför räcket, precis som om du alltid hade gjort det och aldrig slutat. Din förtvivlade gråt och och din pappas förtvivlade min. Du ville bort, du ville ut, du orkade helt enkelt inte mer. Din skakande gestalt som när som helst skulle släppa taget om verkligheten om livet och om sig själv.

Personalen på akuten mumlade med varandra, men jag visste, jag visste att de pratade o dig och ingen annan, jag visste att de snart skulle tvinga dig att ligga där en säng med det blåa landstingslakanet över dig precis som om du var en gammal relik som ingen fick röra, ingen fick höra. bara en "nobody" som aldrig mer skulle få sätta sin personliga prägel på omgivningen.

Du stod där, så ensam, så liten och med ditt långa bruna hår fladdrande i vinden, i ansiktet i ögonen överallt och där stod du på andra sidan räcket om livet, på samma sida som döden.
Jag ville skrika, jag ville få dig att se på mig med dina bruna ögon de som vittnade om ångest i varje andetag och ett snäpp närmare Gud, men jag vil ändå inte förlora dig.

Jag kände dg inte ens, jag visste inte vem du var, men åsynen av din smala gestalt utanför broräcket fick mig att inse, jag behövde dig, jag behövde dig levande och tillsammans med mig och våra popcornnätter.

Det var första gången jag såg dig och jag var livrädd, jag var fullkommligt skräckslagen, jag kände dig inte ens, visste inte vad du hette, eller jo det visste jag för jag hörde personalen säga ditt namn, jag hörde dem viska om dig, du som stod där påväg att ta ditt sista kliv i livet. Men istället hamnade du på en stol på BUPs psykakut.

del 2
Jag såg dig sitta där invirrad i den blåa sjukhusfilten, skakande av ångest och av rädlsa, av att inte veta vad som skulle hända, eller vad de skulle göra med dig.

Jag kände redan då att jag skulle bli din vän, att jag led med dig, jag led med dig i den ångest jag såg att du hade. Den som förtärde dig innifrån och ut.

Det skulle dröja ett tag innan jag skulle få se dig igen, innan jag skulle få andas samma luft som dig. Jag såg dig ibland vandrades likt en zombie utanför sjukhuset, jag såg dig stapplande gå okring med din pappa strax efter dig och två vårdare som stod och såg på. Precis som om de trodde att du skulle rymma.
men hur skulle du kunna rymma i det skick du var?
Hur skulle du ens orka ta ytterligare ett steg mot friheten när du knappt orkade stå på benen.

Att se dig plågas så innerligt av det som kallas ångest, som kallas djävulens advokat som ska döma dig till livstid innesluten i ångest.

Vet du Alexandra, jag tänker på dig nästan varje dag. Jag undrar vad du gör, vad som händer hur du mår. Om du har det som jag? Om du är inlåst fortfarande eller om du är fri som fågeln fri att få flyga vart du vill.

Jag vill veta, jag vill höra ett ljud ifrån dig, men jag vet det kommer jag aldrig få göra. De bröt våra vänskapsband likt ett släppa en häst fri från tyglar och sadel De bara slet oss ifrån varandra och det går inte en enda dag utan att jag tänker och undrar och vill träffa dig.

Vet du Alexandra, jag gråter nu, jag gråter när jag skriver det här, för jag mins alla våra minnen och jag vill att vi ska vara där igen, ihopkurade i soffan viskandes alla våra hemligheter precis som förr. Stänga ute personalen från TV-rummet och bara vara du och jag. Bara vara oss själva och gråta och skratta tillsammans. Vill du också det?
Längtar du någonsin tillbaka som jag