Det sitter en katt under min säng och äter en mus och jag är inte säker på att det inte är min mus. Så gott låter det. Knaster knaster namnnam.
Helst skulle jag vilja låta bli att titta efter men om det är en vanlig mus, eller ve och fasa, en storråtta, måste jag ta hand om levern och gallan som annars kommer att ligga kvar under sängen och surna.
Äckliga stora spyflugor kommer att lägga ägg i de kvarlämnade inälvorna och några dagar senare föds nya otäcka spyflugor som ger mig svarta ringar under ögonen eftersom de envisas med att väcka mig med sina kalla fötter på mitt nakna skinn.
Så jag får ta sats, resa mig ur min halvslummer och böja mig ner för att titta under min dyra resårmadrass. Frigöra mig från mitt varma täcke om det skulle visa sig, att musens inälvor ligger i en prydlig hög någonstans i halvmörkret.
Åh, jag vill inte tänka på det, men jag skulle i det fall jag såg denna hög av kött tvingas ut i badrummet för att hämta en försvarlig mängd toalettpapper att lägga mellan min hand och de blodiga muslämningarna eftersom jag vägrar ta i dem med mina bara händer.

Nu hör jag hur katten rör sig under min säng. Det har slutat knastra och jag måste vakna.
Jag måste vakna

och så kräks katten. Jag hör hur den spyr upp något stort under min säng och hunden kan inte låta bli att närma sig platsen trots att katten morrar och jag med för nu anar jag hur jag kommer att få dela säng med en hund som nyss ätit en uppspydd råtta och jag känner att det inte är vad jag önskade för denna natt och jag tvingar mig själv att vakna och stiga upp för att ta itu med livet.
Döden
och min egen verklighet