Vinden sveper förbi
Och binder hennes hår
En tår rinner ner för hennes kind
Hon minns allt, som om det var igår

Alla hårda ord hon fått höra
Alla kvällar hon sett sina föräldrar dricka
Nu vet hon inte längre vad hon ska göra
Nu har klockan börjat ticka

Livet efter detta, säger hon drömmande
Tittar ut genom fönstret och stryker sin arm
Hon frågar sig själv >kommer jag någonsin glömma det?<
I fantasin tar hon upp rakbladet, det vilar i hennes hand

Hon hänger med benet utanför fönstret
Tankarna tillåter henne att medryckas
Hon tittar förtrollat på det blodiga mönstret
Är det sant, har hon äntligen lyckats?

Nedför hennes finger, små droppar av blod
Hon skrattar till förvånat, javisst hon log
Nu har de små dropparna formats till en flod
Blicken blev dimmig, natten då hon dog