ögon öppnas röster talar till mig med ord jag förstår men inte käner igen. allla ler och tar mig in till sig jag kvävs av detta jag vill bort men kan ej rymma. fjätrad av livet som håller mig kvar fast att jag släpte taget om det.
hur kan jag se er all i ögonen och säga att jag gav upp att jag inte vill det här. när jag såg ljust och nästan var frame kännde jag en sådan inre frid jag kunde känna hur jag log. och då drogs jag tillbaka in pulls den rusade mitt hjärta bankade jag kunde kännahur livet rusade in i mig igen. docktorn frågar hur mår du mitt svar e kallt och rackt som jag ser ut antagligen. min mor sa mig vi fan dig allt i sista stund. jag tänker hur kan jag utan att göra henne illa säga att det var inte det här jag ville fast vi sitter här nu. att allt jag ville var att finna frid och inte känna mer.

ni alla ser livet som en gåva något vackert och som ska vordas ömt.
jag har så länge jag minns gjort allt för att jaga livet ur min sargade kropp levt på gränsen till döden utan att falla dit och när jag sen bestämt mig för att falla så räddas jag av alla som vill ha mig här. då e min fråga vem e det som e självisk här jag för jag vill dö och inte känna eller alla ni som vill ha mig kvar här fast jag har ont och känner mig trasig varje dag.
ingen har velat svara mig på denna fråga.....

i dag söker jag efter en mening en mening att vackna på morgonen och ta det där sköna djupa första andetaget i din älskades när het.