Man känner sig rusig i hela koppen, man känner sig upprymd och glad.
Man har träffat en person, som sätter det yttersta i ens existens på sin spets.

Tankegången man går i, smakar på alla de saker man har att gå igenom.
Tankegången på hur underbart allt skall bli, hur lycklig man ska bli, gör att dagarna bara flyger förbi.

Därefter börjar molnen komma, regnet börjar att falla, först i små fina droppar, droppar som är för små för att man skall märka dom.

Men dropparna växer, växer till en storlek, där man känner dom mot sin kind, stora nog för att man skall stanna upp i sitt glädjerus, stora nog för att ta ned en på jorden.

Spelet har börjat, spelet då det visar sig, att ens känslor inte är oövervinnerliga, spelet som visar, att det inte bara är två människor, som bestämmer över sina liv och känslor.
Spelet som i slutänden kan ta död på det hela.

I ett liv fullt av kärlek, fungerar det kanske, men i den värld vi lever i idag, där vi alla är så beroende av vad vår nästa tycker, så känner jag nog, för att spela kärlekens spel, så kan man inte spela utmattad........

G Thornbadh 2005-02-07