jag kysser liv till död...

mitt andetag är av sprucket glas...
små klockors pinglande fyller tidens vas...
vita stavelser mot blodröda nätter...
bildar spår av meningar de sätter...


regn som i stillhet målar världen grå...
ansikten stöps i en tid som slutat gå...
försöker fatta tag i människor utanför...
närhet börjar där främlingar upphör...


undermedvetet medlidande...
där blickar är tomt svidande...
utan uppfattningsförmåga...
tolkar varken en frälsning, eller plåga...


fylls av andetagets skymning...
snarad skugga i ljusets rymning...
vitt, vitt till svart...
dag, dag till natt...


med en omärkbar antydan till värme...
känns ingenting plötsligt allt närmre...
låter det glömda sakta uppvakna...
att finnas - att ständigt sakna...


förskingrad av dunkel dimma...
bultar visarna djupare i evighetens timma...
regnets lågmälda hjärtklaviatur...
trakterar varken moll eller dur...


väver strimmor av bortgångna öden...
vad är Livet utan bödeln…
det du ser finns inte där...
då verklighetens ridå glider isär...


hur kysser jag liv till död...
i en brinnande låga utan glöd...
sekunder dansar på tidens tilja...
empiriska byggen, men utan vilja...


Är vi alla urholkade skal...
från ett ekos dubblerande dekal...
väntas ständigt att vakna, som ur en dröm...
där tiden blir is, längst livets ström...