Den sista dagen vaknade hon, ensammare än hon någonsin känt sig förr. Det var en sådan otäck känsla, kvävande som hettan just den dagen. Hon åt sin frukost, satt länge bland dessa människor; främlingar på väg, vissa med glada öppna ansikten, andra tystlåtna med trötta blickar efter långa resor. Hon åt sitt bröd och drack sitt kaffe, fyllde på tallriken ett par gånger för att få tiden att gå. Kände oron komma smygande, mörker som plötsligt överskuggade den heta solen utanför fönstret. Efter en timme vid det delade salongsbordet, började folk titta på henne. Kanske såg de tårarna som började stiga i hennes ögon, de kanske kände den förgångna lyckan i henne, som togs över av sorgen och som under dagen nästan skulle övergå i ren panik.

Hon gick upp till sitt rum och slängde ihop alla sina saker som hon inte skulle använda mer, sedan tog hon sig ut. Vandrade runt i den lilla nu välbekanta staden, med sina charmigt vitmålade hus. Gick längs den vackra hamnen, köpte något att dricka och satte sig vid vattnet. Hon försökte sortera tankarna och tänka framåt, men minnena och gråten tog över. Varför sörjde hon? Efter dagar av delad glädje och lycka med den vackraste människan i hela hennes värld, varför rann tårarna av sorg och inte av gjädje?

Flera gånger den dagen kom hon på sig med att försjunka i dessa minnen av smekande händer, längtande kyssar och viskande kärleksord. Hon förlorade sig i minnet av blickarna, de smaragdgröna ögonen som såg på henne och tycktes se rakt igenom henne, hettan när hon blev avklädd, sedd och smekt som hon tidigare i sitt liv bara drömt om. Minnet av upphetsningen, begäret, den djupa urringingen framför henne som drev henne till vansinne, beröringen, de tunga andetagen, det berusande vinet, gjorde henne yr. Hon kunde förnimma doften av söt parfym, det ljusa håret som svepte över hennes ansikte, den nakna huden under hennes krävande händer, extasen som tog över förnuftet när hon kom innanför de vita byxorna och kände upphetsningen i sig och i henne. Pulsen som steg, blodet som rusade okontrollerat, kropparna som ville älska sig utmattade, de berusade blickarna dem emellan, de heta kyssarna, läppar och tungor som möttes i hunger som bad om mer och mer och till slut efter tillfredsställelse bortom de yttersta gränserna....

Sedan mindes hon stillheten i famnen där på den vita bänken mitt i natten. Träden och det lilla vattenfallet, sorlet från människor på väg hem. Hon mindes värmen, mjukheten, de stillsamma andetagen, hjärtslagen mot hennes öra. Handen som smekte hennes hår och de mjuka kyssarna mot hennes panna, hennes kinder och hennes ögonlock, denna ofantliga mänskliga ömhet som bara kan delas i kärlek. Hon kunde höra tystnaden och se neonljusen spegla sig på vattenytan. Minnet vaggade henne nästan till sömns i solen där hon satt. Hon såg rakt in i kärleken, in i de stora förundrade ögonen, och ville fölora sig i dem i evighet. Hon ville segla rakt in i skönheten, in i ljuset, passera igenom lagrerna av tankar och känslor och bli ett med sårbarheten och styrkan i själen som hon blivit vidrörd av, som hon tyckte sig ha sett i rent fysisk form.

-Excuse me miss, your taxi is here, sa en röst bakom henne. Långsamt kom verkligheten tillbaka. Hon kände plötsligt att hon svettades helt enormt mycket, och att hon suttit för länge i solen. Hon reste sig upp och såg taxin bakom hörnet, tackade flickan som väckt henne ur minnena och började gå mot bilen.
-To the airport? frågade taxichauffören. Hon nickade leende mot mannen. Han hade utländskt ursprung och frågade varför hon var ledsen.
-I'm not sad, I'm in love, svarade hon.
-Aaaaaah, in love, upprepade han med ett stort vänligt leende. Let me tell you the story of how I met my wife!
Tacksam över hans oavbrutna men vänskapliga prat bleknade minnena.
För stunden.