Ett ansikte så vitt, som ett lakan
Utan en min, bara en ledsen med med röda läppar
Stirrande sorgsna blå ögon, med gråt i vrån
Kort blont hår som döljer det vackra ansiktet

Så stor, men ändå liten
Så ledsen, så ensam
En sådan kropp, med sånna stora svarta tankar
Så normal men ändå annorlunda
Ljuger,döljer,skriker och ber men ingen ser
Att älska & att hata är hennes gåta

Allt är på ytan, återspeglar inget ljus
Bara ett hårt tomt skal, som måste stå emot alla angrepp
Har du tittat längre in?
Kan du se igenom ytan, tränga dig in i själen, igenom det svarta.
Finns där något?

Vem försöker
Vem vill veta vad vanmakt är
Vem vill se allt det svarta,
det svarta som växer inuti, det
svarta som blir ett med ytan

Som en tanke, dröm och fantasi
Som ingen kan forcera
Som svart marmor, blank & okänslig
så måste jag bli för att överleva.

© angelika jönsson
2008