syster liten

sjunger sina sånger
i sitt svarta rum

säger:

'det vassa bladet är nyckeln
till motorvägarna

längs min hud'

hon lovar mig
att aldrig mer hata

den hon blivit

och jag
är fem svarta streck på en himmel

där blommor av ljus

lovar en natt
utan smärta, som lovar

en novell

där vi kan mötas igen
där döende dagars solblekta ansikten

kysser sina invånare

och inte förpassar dem
till dårhusets trygga livmoder


och jag ser stjärnorna i oss

de döda
de glimrande, de som slumrar

bakom våra pupiller

och jag undrar vilken roll
ni vill ha mig i

om det som skrevs på papper

var konturerna ert kött
så villigt fyllde i


och jag undrar

vad jag ska göra nu
vem som förföljer oss

och varför den svarta natt jag vistas i

alltid verkar så ljusare
än den skoningslösa morgon

mina vänner fruktar


och jag lägger huvudet på sned
glömmer skimrande himlar

för under mina fötter

sjunger den ihåliga jorden
att bara en hinna

hindrar mig från att falla igenom

och åskan att börja om