Jag vet att du aldrig skulle fånga mig
om jag skulle trilla av gungan
och falla rakt på sandkornen.
För blåmärken är större än din kärlek
och jag skulle bara forsätta
och falla och falla och falla
ända tills alla sandkorna bara var
små obefintliga sandkorn i mitten av min handflata.

III
Du kan lita på mig, sa du.
Men varför hamnar jag då alltid pladaskt på golvet med
uppslagna benväck, tänkte jag för mig själv.

Aldrig har du varit den som jag såg hemma hos mina vänner, aldrig lagar du maten som dem.
Även fast det bara skulle vara en ynklig smörgås
så skulle jag jubla högt i mitt sinne.
För vet du, du kommer alltid var den som aldrig fångar upp mig.

På terapin säger de att flaskan var viktigare men
jag ville inte tro på att du hällre matade dig själv med
en flaska än gav mig din kärlek.
Jag ville inte tro på dina blåmärken som skrik missbruk,
jag ville inte se alla dina hål.
Jag ville tro att du fortfarande var den du någongång
alltid hade varit innan allt annat tog över.

Och jag undrade alltid över hur jag kunde göra mig till ett
missbruk som du kunde missbruka

men jag kom aldrig underfund med det.