Du sitter där
med dina förvridna tankar,
i ett rum,
med persiennerna nere
på en nedsutten soffa
på vilken kroppen vilar slött,
tröttkörd fastän du
inte gjort annat
än tanka
och försökt skriva
Skriva något du,
med slöddrigt tal,
kallar poesi

Och som vanligt,
sitter du denna kväll
och snedtänder
då orden vägrar komma ut,
dom är som fastklistade
inuti penna,
vägrandes skapa magi
då orden skrattar
åt det du kallar poesi
för det du skriver
är inte värdigt
att kallas poesi,
och om orden
och texterna
kunde skämmas
så skulle dom göra det
varje gång du kallar dig
för poet