Det spelar ingen roll vad jag heter. Sådana som mig sätter ni ändå i ett fack och bestämmer sedan hur vi är, utan att ha lärt känna oss. Jag har läst 230 universitetspoäng. Ni undrar varför jag poängterar mina universitetspoäng? Ja, för varje  person som har en del av den diagnosen i sig, är olik den andre. Bara så att ni vet så kan jag ansöka till Mensa ifall jag vill? En markering är det, då jag nämner den saken, eller hur?

Ni är fångade av en fördom gällande oss, eller om dem som är som jag. Precis den fördomen som var gällande om afrikanen bland antropologer för hundra år sedan. De hade "ytligt känsloliv, samt en oförmåga att tygla sina impulser" precis, som det gäller för oss nu. Vi anses ha ett förflackat känsloliv samt manipulerar omgivningen med vår charm, bland annat det kan man läsa om oss.

Jag för ett härligt familjelv med mina två barn då jag får ha umgänge med dem varannan helg. Anton, som är nio år och André som är sju, följer med på camping ute i naturen med mig då. De fungerar så bra då de gör precis det jag säger åt dem att göra.

Jag lever ihop med Annelie som är en vidunderlig fin och god tjej. Vi synkar ihop med varandra på ett fullständigt sätt. Annelie är jämnt med på det jag gör, hon gillar mina spontana och plötsliga infall.Vi har nu varit ihop med varandra i hela 6 månader! Annat var det med min förra fru Jeanette. Den första tiden var allt bra mellan oss. Jeanette gillade det äventyr jag gav mig in med, med henne.

Till exempelvis är vi med i 10 000 klubben. Ja, där ovan molnen så låste vi in oss i planets toalett och idkade samlag. Men i å med att vårt första barn kom så började hon tappa intresset för mig. Jag kunde inte följa henne in i det trista förortslivet som hon tyckte vi skulle leva. Så då hon blev havande för andra gången med Andrè,  tog hon min BMW och får iväg med Anton!

Då vårdnadsrätten var uppe, så sade hennes korrumperade advokat att jag hade utövat psykisk tortyr på Jeanette genom mitt sätt att vara! Kan ni tänka er så kränkt jag blev, då jag hörde det? Jag lyckades få min arsel dit hän att han sade att det var Jeanette som tog ett barn ifrån mig, i sitt tillstånd, och dessutom stal hon min BMW! Men min advokat var alldeles för passiv och stillsam för att kunna påverka utgången. Ja, det var där som uttrycket "psykopat" dessutom nämndes  om mig av Anettes advokat. Så utgången var given.

Alltså, det måste finnas sådana som oss. Det här känslopjunkandet som inte resulterar i något konkret, kan jag inte med. I mitt företag som jag startade upp, är det jag som är den drivande kraften till att företaget har blivit det den är idag. Min partner och delägare är administratören och datanörden. Jag är ansiktet utåt och säljer våran produkt till kunderna. Produkten är den nya ansiktskrämen för män, som är ute på marknaden nu. Uppriktigt sagt så skiter jag i ifall männens hud blir lena som ett barnarsel,  eller inte. Men jag får en kick då jag lyckas övertyga kunden(återförsäljaren )om att de  behöver just min produkt i sitt sortiment!

 Dessutom i en ofullkomlig värld, bär alla mer eller mindre med sig en psykisk störning av något slag. Psykiatrin har missat något, som utgår från Mr normal. Det finns ingen sådan, därför är det flesta antingen störda eller sjuka på något sätt. Inte heller är världen befolkad av människor som Jesus.

Jag lever med den jag är och förstår mina begränsningar, men jag lever med det. Hur gör ni? Och har ert sätt att vara fått en diagnos än?