Och när du upptäcker
att du fyller rummet
med någon slags vind, något slags väder
kan du se
att kyla inte längre är förstadiet till solsken
och hetta inte längre ger luft

Och när du lärt dig
att allt du lärt dig är illusioner
kan du skrika
kan du ropa som ett barn - men jag då!!??

Och när relationerna segar
som radiostyrda trådar
över borden längs väggarna genom taken till in i dig
och du tror att det bara är att nysta upp dem
kan du bara nysta upp dem

Och när du slutat räkna tiden du aldrig fick
kan du vila en kind i handen
och när du vilat den klart, byta den till nästa
för hur du än vänder
har du alltid två,
alltid två

Och när den spröda tonen av vår
åter klyver gatorna där ute
har asfalten för länge sedan svalnat, sakta
men du kan kliva på den
som om den brann för första gången
och jubla ett jihaa över under du inte rår över

För det minner dig, det minner dig;

det är bara att kliva på draken
och rida in.