Snö..Smal dörr...Mardrömm
Skolklockan ringde. Alla sprang ut genom den smala dörren ut i ovädret. Först såg han ingenting, inte äns sina egna händer. Ja, det såg löjligt ut man han var tvungen, annars skulle han inte se nånting. Det var en konstig dag, först så blev han utskrattad, sedan fick han en kompis utan att säga nånting och nu det här, snö mitt på sommaren. Nånting var fel. Det var inte hans fel utan någons annans. Peter hörde några svaga röster. Han försökte komma på vem det var men han misslyckades. Vinden slog hårt mot hans öron som redan var frusna och iskalla. Istället gömde han sig bakom ett par buskar och väntade. Peter väntade och väntade men röster blev aldrig högre, de kom aldrig närmare. Nu var hans händer genom frusna så Peter bestämde sig för att fortsätta hem. Det blev allt mörkare för varje steg han tog. Rösterna bakom honom tystnade och nu hördes bara Peters hjärta dunka och hans egna tankar sväva förbi i hjärnan. Han tänkte på dagen som hade passerat som om han stod på en motorväg och kollade på alla bilar åka förbi med fullt fart. Han brukade göra så med sin kompis Nills när han fortförande gick i sin gammla skola i Grönvik. De stog lite utanför E4-an och försökte gissa vilka bilar det var som åkte förbi. Men den tiden är över, nu bor han i en förort. Han är ingenting här. Alla kallar honom för en jävla svenne eller för nörd. I Grönvik så var han en av de bästa i klassen i alla ämnen. Ingen kunde tänka sig att säga emot honom i alla lägen. Nu hördes röster igen. Men nu blev var de högre. Snön hade slutat att falla ner på den hårda marken så Peter hörde mer av ljudet, det lätt som skrik, barn skirik. Han ville vända om och gå och kolla vad som hände där men han kunde inte. Hans vilja att fortsätta hem var för allt för stark. Han ville inte tillbaks till skolan. Dagen var ett rent helvete. Nu när han var nästan framme så började han fatta vad han hörde, han hörde ett barn skkrika. Men det var inte som vanligt skrik, det var mer som rop, som hans lilla syras rop.
- Peter vakna, du är försenad... tror jag. Sa hans lilla systyer.
Peter öpnade sina ögon och kollade på klockan som stog på ett skåp som hans farfar gjorde för länge sen. Den va 8.00.
- Fan också, kommer försent redan första dagen. mummlade Peter
- Haha, så blir det om man spelar Wod ov warkaft halve natten. skrattade syster till.
- Det heter inte Wod ov warkaft utan World of Warcraft. berättade Peter och gick sedan därifrån för att äta.
Vinden blåste hårt. Den piskade träd som växte tätt intil varandra. Peter gillade miljön de bodde i men inte lägenheten. Den såg ut som ett ruttet äple tyckte han all fall. De kunde ha valt bättre, men nej
- Vi måste bo nära dagiset så att din syrra ska kunna gå själv ditt. Tänkte han på sin mammas röst.
Nu när han gick själv i den kalla dagen så tänkte han på drömmen han hade. Den var nog den konstigaste han hade hittils i sitt liv. Den handlade om hans första dag i skolan. Ingen människa borde förtjäna ett sånt liv. Han hoppades verkligen att drömmen inte skulle bli sann, inte den drömmen alla fall. Peter hade många drömmar i sitt liv, att bli en viktig man som kunde säga saker, förändra de, så att världen skulle bli bättre.
Nu när han var nästan framme så tänkte han bara på en sak. Att inte skämmas inför klassen. De skulle säkert tro att han är en sån som skolkar, men de vet ingenting, inte ett skit.
Peter gick in genom en small dörr in i kapphallen. Det första han såg var hundratals skåp som stod luttade mot vägarna. Han skulle förodligen få en av de, men det ville han inte. Skåpen var omgivna av klotter. På varje centimieter stog det nånting. Skolan värkade inte bra tänkte Peter. 8B stog det på dörren han såg först. Han knackade han på och steg in. Det var helt tyst, ingen tittade på honom, inte äns läraren. Han stog där som förtrollad. Han kunde inte föra på sig. Han trodde att de skulle åtminstonde skratta åt honom, men nej det hände ingenting. Alla satt stilla och läste vad som stog på tavlan.
- Hej, sa Peter lite blygsamt.
Läraren vände sig om och kollade på honom med stora blåa ögon som gav förtroende. Hon var en lång kvinna vid 40 års åldern, hon hade massa olicka smycken på sig. De var så många att allt blev ljusare om man såg på de.
- Hej Peter, svarade Lena.
- Du kan gå och sätta dig vid bänken som står bredvid fönstret med utsikten på skolgården. Förklarade hon.
Han gick långsamt mot bänken och satte sig. Ingen vinkade åt honom, ingen blinkade åt honom inte äns någon grimasch. Han tänkte på drömmen som han hade inatt. Men i den så blev han utskrattad, men inte här. Det var alla fall bra, tänkte han.
Lena gick fram till honom, gav honom flera olika böcker och sa med bestämd röst:
- Om du tappar bort någon av de, om det kommer lite smuts på de, så kommer du att ångra den dagen du började här.
- Nu Peter så kan du börja läsa sidan 23 om de Grekiska gudar. Sa han med glatt humör.
Peter blev rädd när hon berättede det där om böckerna. Det är ju omöjligt att hålla de rena hela tiden. Alla råkar ju spilla mjölk eller saft ibland. Det händer honom väldigt ofta, han är oförsiktig med allt, till och med sitt liv. När han var 4 år så var han nära att falla från sjunde våningen. Han stälde en stol vid fönstret och lutade sig ut för att " titta på utsikten " sa han då som förklaring.
Men nu är nu tänkte han bestämd. Peter öppnade bokan på sidan 23 och började läsa. Texten var så sålig att han somnade mitt på lektionen.
- Vakna. viskade någon.
- Du måste vakna annars får de kvarsittning redan första dagen.
Peter öppnade sina ögon och kollade runt omkring sig. Ingen var kvar i klassrummet bär han kvicknade till. Varför händer det mig? Undrade Peter. Först så kom jag försent och nu det här. Hoppas ingen såg det. Men det var en dålig tanke, en dålig tanke för han sov ju nästan en timme. Så det var omöjligt att ingen såg honom. Peter gick till dörren och gick ut i den tysta kapphallen. Det var helt tyst. Konstigt tänkte han.
- Hallå, vad gör du här? Ut med dig! Vrålade en gammal gubbe med långa blå byxor som hängde ner för hans svulna kropp.
- Ingen får va kvar efter skolan har stängt.La han till.
- Men hur är det möjligt, jag somnade ju på första lektionen och vaknade nu??
- Ja du vaknade nu, och klockan ÄR 15.02 NU. Svarade gubben lite iriterad.
Peter gick mot den mörka smalla dörren som lede ut i skolgården.
Han var arg på sig självför att han sov halva dagen utan att märka det, och vem var det som viskade i hans öra. Peter tänkte så mycket på det att han inte märkte att han glömmde sina böcker i klassrummet, mendet var en konstigare sak som kom flygande mot Peter. Det var snö, det snöade mitt på sommaren. Han började frysa jätte mycket för han hade inga tjocka klädder på sig, bara en tunn skinjacka och kortbyxor men han bestämde sig ändå för att vända om och hämta böckerna.