Kanske var det mer än bara kärlek.
Mer som något man inte vet att man är en del av förrän allt slutar att kännas,
helt.
När det som har fungerat omedvetet plötsligt är borta. Då när man förstår att det som en gång var inte längre finns och ändå förstår man inte hur det kan vara borta eller hur allt egentligen kunde kännas,
perfekt.
Älskling var vi verkligen sådär jävla bra tillsammans som jag tror att vi var?
Om vi var det, om det någonsin har funnits något magiskt som vi tillsammans lyckades skapa.
Då vill jag vara en del av något magiskt igen.
Nu är förtrollningen bruten och jag letar som besatt efter något eller någon som är bra på det där med magi.
Jag skriker Hokus, Pokus, Filiokus med lungorna fulla av ingenting.
För jag har helt glömt bort att andas sen vi tappade det där som man egentligen inte kan tappa, och mina ord dör vid mina läppar.
Älskling, kan du höra mina kvävda meningar som smakar bruten magi?
Sanningen är nog att jag inte alls är född till att vara någon trollkarl. Mina trick är usla och visst är allt bara på låtsas ändå?
Om jag blundar riktigt hårt och tänker
Finns
Finns
Finns
Kommer du då hit och visar hur verklig magi skapas?
För älskling, jag kan inte trolla utan dig.