Varför lever jag?
Ingen människa har glädje av mig.
Varför kan jag inte lika gärna få dö?
Jag finns i fel sammanhang,
spelar i fel division så att säga.

Jag är en fyrkantig kloss som ska in i ett runt hål.
Det är omöjligt!
Alla försöker fila på mig,
men ingen fil biter riktigt.
Jag är en elefant i ett glashus,
eller en noshörning eller en flodhäst …

Visserligen är alla dessa varelser också skapade av Gud
med sin särskilda uppgift.
Men jag är människa och hittar ingen mening.
Jag är femte hjulet under vagnen.
Jag är varken robot eller marionett,
ibland önskar jag att jag vore det.
Men jag lever under ”eget ansvar” säger dom som vet.
Ändå fick jag inte vara med och välja mitt liv.

Men när jag såg programmet på TV om abort,
med Marcus Birro, en kvinna och Mats Selander,
håller jag ändå med den obekväme Mats,
att vi blir till i befruktningsögonblicket,
inte i vecka 10, 15 eller 22.
Vi fanns till hos Gud, enligt Psalm 139,
”benen i min kropp voro icke förborgade för dig,
när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
Dina ögon sågo mig när jag ännu knappast var formad.
Alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok,
de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.”

Jag bävar för räkenskapens dag …