Inga tog sig en man som kallades Berg.
De nya tiderna kom på allvar.
Skogshuggare kom vandrande i horder.
Det renland vi skulle ha för alltid högs ner.
Rendrängarna fick spanskan.
Två vargflockar passade på att äta sex kilometer julbord.
Mer skogshuggare kom. Ett tag hade vi tre kaffestugor bara på torkstället.
Så många var dessa huggare att detta krävdes för att mata dem.

Inga och Berg byggde ett ställe uppe på berget.
Lappskan började talas endast mellan varandra.
Röd arbetsskjorta skulle bäras i skogsbruket sade staten.
Här skall det inte se ut som ett lappläger.

Inga var en slug motståndskvinna så hon lät sy in sijddans mönster i barmen på rödskjortorna.
Hon visade byamännen hur det kunde bära dem utanpå byxorna och med vävd livrem i byafärgerna åtdragen på lagom höjd utanpå. Med dinglande lappkniv och kåsa i bältet så såg vi ändå ut som just de lappar vi är. Stolta renskötare är vi i våra hjärtan sade de få rendrängar som var kvar. I denna nya byadräkt går vi vad dom än säger.

Inga födde barn och senare fick hon även barnbarn.
Där på berget föddes dom.
Ett av dessa var Lars-Gustav Tjärkat.
Min morfar.

Älvdalen kanske vi inte längre har.
Renhjorden kanske vi inte längre har.
Vårat nya land för evig tid kanske vi inte heller har.

Men kunskapen hur vi får eran själ att koka....

Den har vi.