Du hittar mig liggandes i parken, vid buskarna med dom stora gröna bladen.

Kylan har fått tårarna att stelna.

I mörkret ser du mitt likbleka ansikte, en stark kontrast mot gräset och buskarna.

Jag lever, men gnistan verkar ha försvunnit.



Du ropar på mig, pockar på min uppmärksamhet.

Med en ansträngning försöker jag öppna ögonen.

I mitt sinnes dunkel förstår jag att jag måste resa mig, jag kommer dö om jag ligger kvar.

Jag lever, men kylan kväver min livsglädje.




Du andas på mig, får dom frusna tårarna att tina.

Jag har fruktan i blicken och flaskan i handen.

Du finns inte, inte påriktigt. Hoppet är inte det sista som överger mig...

Det är du!