Många tror att livet handlar om att känna känslor i form av lycka och kärlek. Jag håller inte med. Om jag dör vill jag inte dö när jag är som lyckligast och om jag dör vill jag sannerligen inte vara älskad. Livet går slutligen ut på att brinna bort, att som smälta blåsta bort med vinden. Detta om jag dör det vill säga. Ifall jag inte dör kommer jag inte behöva det och i så fall behöver jag inte dö när jag är som lyckligast eller när jag är som mest älskad.

Nu kanske ni tycker det är fånigt, klart att han kommer dö. Sant, jag kommer troligen att dö, förr eller senare. Precis som joden är ämnad att bli bortblåst då solen exploderar eller som universum när allt förvandlats till ljus. Men jag är inte säker. Bara för att alla andra har dött betyder det inte att jag kommer göra det. Visserligen, många säger att man lever för evigt då man lyckas bli känd, eller då man uppnått själsligt tillstånd för all evig efterliv.

Men något som jag i alla fall är säker på är att jag skriver för den sista känslan. Den känslan jag vill ha när jag slutligen slår ihop ögonen för sista gången. Låt mig få lämna världen med önskan om en satans sekund extra, önskan att få äta samma gamla äckliga bröd på morgonen. Jag kommer kämpa för min lycka och kärlek, men i förhållande till den gångna tiden i efterlivet kommer denna bara vara en gnutta lång, ungefär som en tånagel i förhållande till kroppslängden. Fuck att leva för dagen, fuck att behöva känna känslor för tusen år. Ge mig min sista känsla, punkt slut.