Hon sitter på caféet som ligger bredvid FCUK. Hon har suttit där varje eftermiddag, klockan ett till klockan tre i flera veckor nu. Jag undrar om hon väntar på någon. Hon beställer alltid samma sak, en mellanmörk, mellanstor kaffe med grädde och riven choklad. Hon verkar vara en väldigt genomsnittlig person. Jag har börjat måla av henne, bara skissa lite försiktigt. Det är väldigt enkelt, eftersom hon sällan rör på sig. Hon kanske fryser ibland, svävar ut utanför medvetandet, vad vet jag? Jag tror fortfarande att hon väntar på någon, ingen vanlig person som borde ha dykt upp vid det här laget. Kanske väntar hon en ängel, kanske Gud i egen hög person.
Hon har dolce&gabbana stövlar, en tunn pälsjacka, en lång medaljong som hänger ner nästan vid naveln, långt brunt hår med en skarp lugg. Hon är väldigt vacker. Jag undrar vad hon gör här, hon är tydligen inte härifrån. Kanske har hon fått lära sig i skolan att man ska åka till London om man vill se mirakel hända. London är ju den vackraste staden av de alla.
Jag vet att hon känner min närvaro. Jag låtsas att hon inte vet om mig, hon låtsas att hon inte vet att jag låtsas. Det har fungerat bra hittills. Det här är fjärde veckan och tredje dagen hon kommer hit samtidigt som jag. Jag undrar fortfarande vem hon väntar på, kanske är det mig? Kanske söker hon bara frid, världsfred, eller helt enkelt så har hon bara hittat ett café, bredvid French Connection UK, Richmond, London där de serverar gott kaffe.

- Jag har alltid undrat… Säger hon med en svävande blick, vad som händer med de människor vi glömmer bort.
- Jag vet inte… De är väl hos Gud antar jag.
Hon fnyser lite lätt och rör om i sitt kaffe. All grädde har smält för länge sedan.
Hon tittar bort mot min sida av bordet och lägger märke till alla skisser jag har gjort av henne, innan vi äntligen vågade prata med varandra.
- Du är en lovande konstnär unge man, säger hon och ler mjukt mot mig.
- Tack, säger jag generat och ser ner i marken.
- En gång hade jag en flickvän, som jag skulle hit med. Säger hon med en svävande blick. Det slutade ändå med att jag sitter här ensam och kommer hem till ett tomt hus, utan minsta tecken på liv.
- Vad hände?
- Hon dog.
Hon böjer sig ner och tar bort lite smuts från sina stövlar och rör om ett varv mer än vad som behövs i sitt kaffe. Hennes hand skakar lätt. Jag vågar inte kommentera, inte ens ”jag beklagar sorgen”
- Hon hade rött hår…
Jag tittar generat iväg. Det är ett svårt ämne, döden. Jag vet inte vad jag ska säga.
- Det är okey, jag förstår precis hur du känner. Hon ler ödmjukt mot mig och tittar drömmande ner i sitt kaffe, som om hon kunde se alla de hon någonsin älskat.
- Vi träffades en vacker sommar, det var precis som i en roman. Hon kom från Hamburg, jag från Stuttgart. Det var på ett tåg till Paris. Jag bytte tåg i Hamburg. Ingen av oss kunde franska. Vi hamnade två kupéer ifrån varandra på tåget. En natt räddade jag henne från en man som försökte råna henne. Därefter spenderade jag nätterna i hennes kupé. Hon hette Lola, och hon var den vackraste kvinna jag någonsin träffat. Hon hade underbara vrister. Det var året då vi båda fyllde 19.
Vi kom fram till Paris på en torsdag. Det var lite kyligt, så vi snabbade oss att hitta ett hotell. Jag ifrågasatte aldrig varför vi fortfarande höll ihop efter den natten på tåget, men hon verkade tycka om mig och jag hade inte så lätt att få vänner, så jag klagade inte.
Vi checkade in på ett halvdant hotell, för att stanna där en månad. Det fanns bara en dubbelsäng, den drog vi isär till två sängar. Lola berättade att hon kom från Hamburg, från en liten familj som bodde i en liten lägenhet, precis lagom stor för att de skulle få plats. Hon, hennes lillebror, hennes mamma och hennes pappa. Hon berättade att hennes lillebror hade fått cancer tidigt i livet, han var bara 9 år. De hade lyckats rädda honom, men familjen blev inte sig själv efter det. Det var som om de blev medvetna om döden. Kanske var det därför hon alltid var så sprallig och positiv, för att slippa tänka på döden.
Vi gick ut på dagarna, shoppade till en början, men snart tröttnade både vi och våra plånböcker på detta spenderande. Vi började gå på museum istället, och på bio, och innan vi visste ordet av kunde vi båda nästan flytande franska.
Vi gick längst en kullerstensgata när Lola plötsligt stoppade mig, hon tittade förtjust, lite spralligt, ja som ett förväntansfullt barn på julafton och pekade på en skylt. En tysk galleria. Ingen av oss var speciellt konservativ, men åh, vad vi hade saknat riktig mat. Vi gick in i en vacker restaurang med takkronor och kunde för första gången på nästan ett år, beställa mat på tyska! Modersmålet kändes obekvämt i munnen, vi pratade det inte ens med varandra längre. Det blev en liten pinsam tystnad när vi båda skämdes lite över att vi glömt bort vårt språk, men den gick snabbt över. Vi skrattade och åt äkta schnitzel. Inget franskt, bara tyskt.
Vi kom hem lite för sent den kvällen, vi hade druckit lite för mycket. Lola kunde inte hitta sina nycklar, så jag låste upp och snubblade över posten. Lola vred sig av berusningens skratt. Hon ramlade ner på golvet bredvid mig. Plötsligt försvann hennes leende, det utbyttes mot en halvöppen mun som snart skulle börja rinna om hon inte stängde den. Vi låg på sidan, hon drog fingrarna genom mitt hår.
- Vad är det värsta som har hänt dig, Miriam? Frågade hon.
- Det var när jag blev mobbad när jag var 14. Hon såg seriöst på mig, hennes mun började rinna lite lätt. Jag torkade bort det.
- Varför blev du det?
Jag såg allvarligt på henne. Hennes stora gröna ögon såg förstående på mig, hennes hand satt fortfarande i mitt hår.
- För att jag är lesbisk.
Hon lade sig på rygg och gjorde en djup, omedveten suck. Sedan tittade hon på mig och gjorde en besvärad min.
- Det kan inte vara så kul hörrudu.
- Nej, det är inget nöjesfält precis. Det är nog inte så mycket värre än att gilla män.
Hon skrattade ljudligt, spritlukten lade sig långsamt över oss.
- Vad glad för det du, min vän! Män är skit, inget annat.
Hon vände sig om igen och somnade direkt. Jag bar in henne till sängen.

Den sorgsna dagen kom, då jag fyllde 21 år. Jag hade försökt få mamma att komma till oss, men som vanligt var hon rädd att gå 50 meter från huset. Jag hade förväntat mig att hon skulle backa ur, men det hade varit trevligt att ha henne här. Lola hade lagat mat hela dagen, när jag kom hem från skolan luktade hela köket ångkokad mat. Hela dagen hade varit perfekt, om inte Jack varit där. Han var spydig och jag tyckte inte om honom. Tyvärr gjorde Lola det, lite för mycket.
Han stod i köket, smakade på en potatis och flinade snett. De såg inte mig. Jag smög in försiktigt in i riktning mot mitt rum, jag försökte komma obemärkt förbi, men det är svårt när man bor i en tvåa. Det dröjde inte många sekunder innan han såg mig och skrattade. Han kom emot mig och försökte få en kram, han hade flottiga händer från matlagningen. Jag lyckades komma undan. Lola kom ut ur köket. Hennes hår var slarvigt uppsatt och hon hade mitt blommiga förkläde på sig. Ljuset föll perfekt på henne, aldrig hade hon varit så vacker. Jag blev blind för en sekund, nästa höll Jack i henne. Jack, den stora, feta, fula besten.
Nej, han var inte tjock och han var inte ful. Han var lång, vältränad och hade svart hår med överdrivet mycket vax. Hur som helst förtjänade han en hård smäll för att komma hit på min födelsedag. Vi satt tysta och åt födelsedagsmiddagen. Jag minns att jag gav Jack en ond blick när han matade Lola från sin gaffel. Han fortsatte vara hos oss i 2 månader. Jag låtsades att jag inte märkte att hans saker långsamt började flytta in hos oss. En dag hade han tagit över hela badrummet. Mina saker fick inte längre plats på handfatet.

En natt var Lola ute med sina tjejkompisar. De verkade inte riktigt angelägna om att ha mig med, så jag stannade hemma med boken ”Die glaskugel”. Plötsligt ringde det på dörren. Jag hade inte många vänner, de få jag hade i Paris var redan ute med Lola, så eftersom det inte kunde vara till mig ignorerade jag det och fortsatte läsa min bok, som förresten var rätt så dålig. Någon skrek utanför dörren och innan jag hann reagera bröts den upp. I hallen stod en rasande Jack, med halspulsådern pulserande för fullt.
- Var är Lola?! Skrek han till mig.
- Hon är ute. Sade jag lugnt, och tittade ner i min bok igen, i hopp om att han bara skulle gå.
- Prata inte sådär till mig kvinna! Skrek han med uppspärrade ögon och kom längre in i lägenheten.
Jag vred lite på mig och sa igen att hon var fortfarande inte hemma. Han såg sig desperat omkring, sedan tittade han snabbt på mig. Hans ögon var svarta av raseri.
- Okey, då får jag väl ta flatan då.
Senare vaknade jag upp på sjukhuset. Min syn var suddig men jag kände igen den äldre damen som stod bredvid min säng. Det var Fru Bodin som bodde under oss. Hon höll min hand och mumlade att jag nog skulle bli bra. Jag stängde ögonen och vaknade inte igen förrän en läkare stod bredvid mig och såg bekymrat på mig.
- Grov misshandel. Mumlade han till sin lärling som stod vid hans sida. Denne såg bekymrat på mig, han hade inte blivit avtrubbad som den andre, äldre läkaren. Jag såg mig förvirrat omkring och kände att jag inte kunde röra min högra arm. Den var bruten.
Liksom tre revben och ena nyckelbenet. Läkaren lutade sig närmare mot mig och förklarade vad som hänt mig och att jag fick droger mot smärtan. Jag förstod inte riktigt vad han sa. Jag berättade aldrig för Lola vad som hänt.

Schack matt din stora förlorare. Vi satt på varsin kudde på golvet. Lola gjorde en segersnurr och såg belåtet på mig.
- Vad vill du ha för smak på glassen? Hon väntade inte på svaret, utan hoppade snabbt upp från golvet och kom tillbaka med glass. Hon behövde inte fråga smak.
- Hörrudu… Sa hon medan hon grundligt inspekterade sin glass. Hur är det med den här lesbiska grejen egentligen?
- Vad menar du? Sa jag frågande.
- Jamen, du vet… Du tar aldrig hit några tjejer… Har du bara hittat på alltihop?
Jag fnittrade lite.
- Lola, det är inte sådant man springer runt och ljuger om bara sådär.
Hon lade sig ner på golvet med huvudet i mitt knä. Jag lade min hand på hennes panna.
- Miriam? Sa hon långsamt.
- Ja?
- Willst du nicht nach England fahren? Sa hon och tittade stort på mig.
- Ich weiß nicht. Willst du?
- Warum nicht? Wir leben ja nur jetzt. Können wir nicht nach England fahren? Zu leben?
- Zu leben!? Aber Paris…!?
- Nein, nicht Paris! Ich habe nicht die Welt gesehen! Hon reste sig upp.
- Aber…
- Wir haben nicht die Welt gesehen! Hon sprang ett varv runt mig. Wie haben nicht die Welt gesehen!
Jag skrattade lätt.
- Visst, det kan vi väl, om det är det du vill.


Efter 4 år i Paris var det dags att ge sig av, mot den kungliga staden London. Vi hade beställt biljetter och Lola var uppe i taket. En hel lägenhet, som innehöll ett helt liv skulle packas ner, och väskorna fick max väga 15 kg var. Jag var mitt i städen av badrumsskåpet när jag hittade Lolas gamla medaljong som hon letat efter för ett år sedan. Hon sprang förbi och tog den i farten. Jag hann inte ens säga att jag hittat den.
Vi hade våra finaste festklänningar på oss. Lola hade sina dolce&gabbana stövlar på sig. Jag hade hennes Jimmy Choo. Det var tur att vi hade samma storlek. Vi var på väg till vår avskedsfest. Det var sorgligt att lämna Paris tyckte jag. Jag hade gärna stannat där. Men som Lola sagt, vi hade inte sett världen. Bara Paris. Det var dags att bege sig vidare.

Alla våra vänner var där, och deras vänner, och en massa människor vi aldrig träffat. Alla hade kommit för att säga hejdå till oss. Jag hade aldrig varit så accepterad som nu. En hel lokal var full med människor som var där för att träffa mig. Jag måste erkänna att det kändes bra.
Efter några timmar hade festen gått ifrån mysig dans och mingel till vilt supande. Jag såg Lola stå och flörta med någon i ett hörn. Det dröjde inte länge förrän jag åkte hem. Trotsallt, behövde jag ju faktiskt packa.
Jag plockade ihop det sista vid min säng, då jag såg den. Lolas medaljong låg där och stirrade på mig. Jag tog upp den och öppnade den. Inuti fanns ett foto av oss, hennes hår glänste i solljuset. Vi skrattade.
Nur du und ich liebling.
Stod det över bilden. Jag blev tårögd och lade tillbaka den igen. Plötsligt kände jag en värme jag aldrig känt förr. Det blev klart för mig, hur många män som än tittade åt hennes håll, på festen, imorgon, eller någonsin, det spelade ingen roll. Hon skulle alltid tillhöra mig.
Dörren slogs upp. I en halvt sönderriven klänning störtar Lola in genom dörren. Sminket är överallt. Hon staplar fram till mig och slänger sig runt halsen på mig.
- Du anar inte vilka idioter alla är. Snyftar hon.
- Jodå, jag vet precis.
Hon tittade storögt på mig.
- Varför har jag inte lagt märke till dig? Är inte du den rätta, vet jag inte vem som skulle kunna vara det.
Så kysste hon mig. Stunden jag väntat på så länge vi känt varandra, den inträffade just nu. Jag var inte ens beredd.

Vi satt på planet, hon hade röda naglar, hon kramade min hand. Jag såg upp i hennes ansikte som strålade. Hon log mjukt mot mig och pussade mig på kinden. Jag hade på mig medaljongen hon gett mig och hennes dolce&gabbana stövlar. Vi var framme vid 9 tiden, engelsk tid. Jag och min flickvän. Vi höll varandra i handen hela vägen till vår nya lägenhet. Den såg dunkel ut i början, men så fort ögonen vant sig var den perfekt. Det bästa var ändå att inte längre ha separata sovrum. Vårt 30 kg bagage slängdes i soffan som redan blivit levererad några dagar innan.
Efter en vecka i vår nya lägenhet bestämde vi oss för att undersöka närområdet, Richmond. Det var ett vackert område, med en bro, två gågator med underbara affärer och ett café. Det var precis Lolas smak. Vi gick runt hela dagen. På kvällen kom vi hem till vår lilla lägenhet, som hade börjat fyllas av hemkänsla. Lola slog sig belåtet ner i en fåtölj. Jag satte mig i hennes knä.
- Ska vi baka något? Sade hon glatt.
- Varför inte? Det vore väl gott.
- Jag kan göra det, fortsätt titta på TV du.
Lola gick ut till köket och började rassla i skåpen.
- Vi har inga ägg! Ropade hon. Jag mumlade till svar. Jag springer ut lite fort och köper några.
Hon tog jackan i farten och gick.
Smällen i dörren lämnade kylig luft efter sig. Jag tittade bara vidare på nyheterna och mekaniskt tuggade på några popcorn. Jag kände inte ens i hjärtat när det hände.

Hela fåtöljen flög upp och landade med en smäll. Jag sprang ut. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Inte ens när min pappa dog. Blåljusen blinkade och jag vrickade foten i all hast. Hon såg så liten ut på ambulansbåren. Jag hoppade in i ambulansen. Hon tog min hand. Hon drog mig mot sig och lade sin mun mot mitt öra. Hennes andning var svag.
Långsamt viskade hon:
- Spärra in mig i ett torn, som de gör i barnböcker med prinsessor. Spärra in mig i ditt hjärta, låt mig aldrig komma ut.
Jag såg på henne med suddig blick genom alla tårar. Jag kramade hennes hand.
- Jag lovar.
Så andades inte Lola mera. Det var lönlöst att försöka rädda henne. Jag kommer aldrig att glömma henne.

En tår föll ner i hennes kaffekopp. Hon slog igen medaljongen och skakade lite på foten för att bli av med frustrationen. Dennes dolce&gabbana stövlar fick en fläck. Hon var snabb med att torka bort den. Jag såg på henne med stort medlidande. Plötsligt var det väldigt uppenbart vem hon väntade på. Hon ruskade lite på huvudet och täckte över ansiktet med hår. Jag reste mig långsamt och sköt in stolen. Hon rörde om i sitt kaffe en gång till innan hon lämnade det på bordet och gick. Jag såg efter henne när hon elegant gick längs gatan upp mot Richmondbron. Det var något med henne, en vit aura runt hela henne, som ett änglaskydd. Jag såg henne vika av och gå in i ett hus. ”Det måste vara samma lägenhet som de flyttade till” tänkte jag.
Alla skisser jag hade gjort av henne låg på cafébordet. Teckningarna kändes rätt meningslösa nu. Jag slängde dem i en närliggande soptunna.
Långsamt började jag också gå hemåt, väl medveten om att jag aldrig skulle komma hit igen och träffa den mystiska kvinnan som satt på caféet utanför FCUK, ett till tre varje eftermiddag, väntades på en ängel som hon lovat att aldrig släppa taget om.
Det var som om jag kunde se Lolas blod på marken. Jag rös till. I mitt huvud visste jag att jag aldrig skulle komma tillbaka hit igen, men för första gången kändes det som att det inte gjorde något. Jag var på väg hem till min flickvän för att berätta för henne hur mycket jag älskar henne.