Jag vet bara att huvudet sprängs i bitar, helt utan förvarning. Kroppen springer runt som en höna, och jag pickar upp alla små bitar igen. Limmar ihop allt detta förvirrade. Och tiden tycks stå stilla på något vis, samtidigt som den susar förbi i alla världens fart o lämnar mig kvar. Där, med limmet i förvirringen. Jag menar, jag tänkte bara sitta här en stund och filosofera lite.. Inget mer. Bara så, i någon minut eller sju. Men jag fastnade, och jag hann inte, för jag glömde, och sen fann jag inte. Sen föll jag, och jag kan inte, o jag fastnade, men jag kan inte.