Det är de små tingen. Från svunna tider som känns nära, är just nu eller kanske egentligen inte alls förutom i en fantasi, små fragment som slits av. Blir något eget, med en historia om vad det en gång varit. Små delar som tillhört något som är en och är hel. Som varje cell i vår kropp, som är sin egen, som tillhör ett större sammanhang som är bara ett; ur ett perspektiv, men ur ett annat är det en samling av tusentals egna. Ett är det enskilda, ett är sammansättningen av flera enskilda. En motsats som både är och är inte en motsats.

Det är de små tingen. Det är, den höga diskanten som skär genom örat och ger dig molande huvudvärk eller den där tjocka nålen som trängs in bakom ögat, så snabbt att du inte hinner blinka. Smärtan dröjer sig kvar. Du blundar hårt och sätter dig ner, försöker hitta punkten där nålen trycker på, tryck så trycket lättar. Försvinn, gå din väg, stick och brinn. Som om, som det inte är en rättfärdigad del av livet. Som om, det inte borde finnas där. Förnekelsen av dess nödvändighet.

Det är de små tingen. Kontrasten. Det abstrakta mellan solida väggar, planlöst flytande bokstäver, inringad av fullständiga meningar. En abstrakt verklighet som tar form - sker det i verklighetens egna natur, eller är det en ordning som skapas hos betraktaren? Ett kollektivt medvetande som bekräftar verkligheten för var och ens enskilda jag. En självklarhet som uppdagas på gott och ont, en falsk men nödvändig trygghet som man riskerar att falla alltför djupt i. Att inte alls kunna se det abstrakta som är utanför väggarna. Illusionen är din enda fasta punkt. Du känner en oförklarig obehagskänsla när ditt undermedvetna skickar upp en signal, ett litet meddelande: Ser du inte att allt flyter? Ser du bortom månen?