Fader!

Nu ska du få höra:

Det har varit så fantastiskt att få vara med om detta. Otroligt, aldrig kunde jag ens i min vildaste fantasi tänka att det kan gå till så här. Först av allt, förnuft och sans bitarna, de flög ju ut i ett nafs. De kom ut i alla storlekar, fyrkantiga (både rektangulära och kvadratiska), och som bjälkar i vissa fall. Några kom ut som flisor, och några, är jag rädd för, gick sönder, men jag fogade ihop dem så gott jag kunde. Jag har samlat dem i min ask och studerat dem noga och det har varit fantastiskt att få insyn på detta vis i min Människa Jonas.

Nåväl, när jag äntligen fick andrum och min Människa Jonas lugnade sig något, så fick jag till sist möjlighet att foga in dem igen. Det måste ju vara ett stort tomrum där nu, tänkte jag. (Jag har varit mycket rädd om min människa Jonas, och vakat över honom noga eftersom han inte hade så mycket sans och förnuft.) Men döm om min förvåning när jag skulle till att börja foga in dem, så…jag vet inte hur jag ska beskriva det….det var som en….låga? där. Liten, liten…levande eld. Det var så vackert. Svagt, bräckligt, skört, fladdrade en liten låga där i det numera tomma rummet efter sans och förnuft bitarna. Skenet som uppstår lyser upp hela ….mitt hjärta? När jag tittar på den lilla lågan, så…känns det som att mitt hjärta blir varmt. Jag kan inte låta bli att titta. Jag tittar numera hela tiden på detta sken som är det vackraste jag sett. Och jag förundras över denna lilla tingest? som åstadkommer detta fenomen. Jag har heller inga ord som beskriver detta sken. Det är inte vitt, inte rött, inte gult….eller någon färg alls. Det är…skimrande.

Jag ser att Människan Carinas ängel också är helt absorberad. Jag ville titta på hennes…låga?, men människan Carinas ängel ville inte låta mig göra det. Jag undrar om de är likadana?

Hur som helst, förnuft och sans bitarna får inte plats nu. Men jag sparar dem i min ask i tryggt förvar.

Jo, det var en insident…det är nog bäst att jag berättar om den, och det var nog för att min människa Jonas har tappat en del sans och förnuft.

Det hände sig så här:

En relativt ung kvinna lyckades få Människan Jonas uppmärksamhet vid ett tillfälle. Jag ville ingripa, men Människan Carinas ängel hindrade mig faktiskt. Han höll mig tillbaka. Jag såg att han mycket noga följde Människan Carina med stort allvar, han brukar som jag uppfattat det inte alltid ta sitt uppdrag på så stort allvar, men nu till min förvåning fick jag se en annan sida hos honom. Jag såg att han följde varje steg hon tog, och han gav henne något, jag undrar vad det var? Hur som helst, så blev det lite turbulent där när våra Människor blev ensamma senare under kvällen och jag är rädd för att jag var tvungen att foga in en liten vass flisa av förnuft och sans i min Människa Jonas. Jag visste precis vilken bit jag skulle ta, eftersom jag har studerat dem mycket noga. Jag var så försiktig, så försiktig, men med tanke på den sköra lågan som fladdrade där, så var det mycket, mycket svårt. Jag råkade nog komma åt den också, för det såg ut som att den fladdrade till. Men det ser ut som att det gick bra och lågan har fortsatt att växa till i sitt sken.

Den är så vacker, Fader och mitt hjärta är så varmt.