Solen sänker sig sakta ner i havet och visar sig från sin allra skönaste sida. Men tjejen på stranden ser henne inte. Hon kan bara höra de där orden eka i huvudet. De ord som ett och ett är så harmlösa. Men tillsammans blir de så fula. Du är en värdelös nolla. De kunde lika gärna slagit henne. Det hade gjort lika ont.
En lätt bris smeker henne varsamt över håret men hon känner den inte. Hon mår så dåligt.
Hon känner tårarna bränna bakom ögonlocken samtidigt som hon känner sig helt kall inombords.
Hon tänker tillbaka på sitt liv. Eller åtminstone spillrorna av det. För mycket mer än spillror är det inte.
Det gälla skriet från en mås väcker henne ur tankarna. Hon ser ut över havet med tårfylld blick samtidigt som solens sista strålar försvinner bakom horisonten.
Först när det blivit helt mörkt bestämmer hon sig för att gå hem.
Sakta och mycket mödosamt reser hon sig upp . Varje muskel i hennes kropp värker.
Hon har träningsvärk men det är ändå inte det som gör mest ont. Hennes kropp skriker av hunger . Hunger efter kärlek och mänsklig värme.
Med tunga och lite släpande steg börjar hon sinn långa väg tillbaka. Tillbaka till det tysta och tomma rummet. Hon är ensam . Ensam i själen.
Trots att hon går sakta står hon plötsligt utanför en ytterdörr. Den leder rakt in till ett mörkt och kallt rum. Hennes rum. Långsamt och tvekande sticker hon handen i fickan och plockar upp nyckeln. Hon låser upp och går in. Av gammal vana låser hon snabbt dörren bakom sig. Men hon låser inte ute allt. Hon kan inte låsa ute Mardrömmarna.
Det spelar ingen roll hur många lås hon sätter på dörren . De kommer in ändå.
Nästan varje natt kommer de. De skrämmer henne och inte bara på natten. Hon är även orolig på dagarna.
Sedan hon tagit av sig jackan och skorna så sätter hon på tv-n. Inte bara för att titta utan även för att driva bort ensamheten. Tungt sätter hon sig på golvet och kryper in i tv-ns magiska värld. Det dröjer inte länge innan tröttheten övermannar henne och hon inser att hon måste gå och lägga sig. Hon reser sig långsamt upp och gör sig redo för natten.
Medan hon borstar tänderna känner hon oron komma krypande och snart fyller den varje cell i hennes kropp. Hon är rädd. Rädd för att somna och rädd för att drömma. Sömnen är mardrömmarnas tid. Sakta och lite motvilligt lyfter hon på duntäcket och kryper ner. Hon ställer klockan och släcker lampan. Nu börjar den långa väntan på morgonen.

T idigt nästa morgon vaknar hon med ett ryck. Klockan är bara strax över fyra och en ny dag gryr. Det är en mardröm som väckt henne. Hon ligger kvar i sängen med bultande hjärta och kallsvettig rygg .
Hon minns ännu små fragment av den dröm som väckt henne. Tydligast minns hon den fallande hissen och att det var någon som jagade henne. När hon sluter ögonen så ser hon ett ansikte som få henne att rycka till. Det var det ansiktet som jagat in henne i hissen. Samma ansikte som alltid dyker upp i hennes drömmar. Sakta vände hon sig om och försöker somna om men det går inte trots att hon är så trött. Hon vet att hon måste sova mer. Mer än fyra timmar per natt.
Hon ligger och vrider sig tills klockan ringer och det är dags att gå upp.
Dags att gå till skolan.
Skolan är på något konstigt sätt en fristad. Där kan hon vara osynlig .
Tills hon gör något som de andra inte tycker är rätt. Då får hon veta det genom de andas illvilliga blickar och antydningar.
I vanliga fall är hon bara utfryst.
Men kanske finns det ett ljus i änden på den långa tunneln som hon ska igenom . Kanske har den ett slut. En gång, kanske snart , kommer hon att må bra.
Kanske kommer hon även känna sig älskad och hel i själen.

Svalan
2 Augusti 2000