rädslan rycker i förarsätet och jag säger håll dina jävla tassar för dig själv det är jag som kör. jag borde ha sett till att sätet hakat i men jag är van att fungera under pressade villkor och kör vidare med ångesten i baksätet. några rödljus syns inte på min näthinna och bilen har förvandlats till en ambulans och vi måste fram till målet nu genast nu genast sätt på blåljusena det är kris en hjärtattack waiting to happen.

och jag släpper av ångesten vid stationen för jag har hittat en ny drog och den heter lugn och ro och vi vet alla att missbrukare försvarar sina droger med näbbar och klor. och jag har varit vid helvetets portar one too many times och jag vänder mig alltid om för tidigt på vägen upp.

men jag lämnar dem som vägrar gå själva på andra sidan floden och vänder aldrig om igen. brevbäraren får lämna mina meddelanden i framtiden han har betalt och en bra cykel.

jag vänder mig inte om längre och det är inte jag som doppades hållandes i hälsenan. min hälsenor håller jag för mig själv och jag slåss om jag måste men om jag själv får välja låter jag bli. illamåendet påminner mig om vad som händer om man släpper händerna från ratten och låter dem utan karta och kompass visa vägen.

highway to hell var aldrig min men man hoppar inte av i hundrasextio på motorvägen.




jag vänder mig inte om längre.