Mina ögon är nu blodspränga och mitt huvud värker. För några minuter sedan välde floderna ner för mina kinder men det existerar nu endast i mitt minne. Att skrika tills rösten inte bar längre och tills alla på gatan vaknat var något för mig helt nytt. Skriken ekade i huvudet och de budskap jag försökte få fram var troligen inte alls det jag ville. Jag skrek och sparkade, jag grät tills huvudet dunkade starkare än mitt hjärta någonsin gjort förut. Jag skrek gång på gång och var flera gånger nära kräkningar. Mina ögon blev rödare och rödare. Tårarna fortsatte rinna fastän min hjärna för längesen sagt stopp. Efter en timmes onödig diskussion med honom så gick jag åter till mitt rum. Det var stökigt efter bråket som föregick här för ett tag sedan. Jag satte mig ner på sängen och släkte i rummet. Bara ljuset från datorn lyste upp mitt ljusa ansikte och mina röda ögon. De sved, blicken var en plåga. Jag tittade på datorn och sen ut i rummet för att kolla om det var någon där. Jag såg en vit skuggig varelse. Men sekunderna senare fanns den inte där längre. Jag blundade och försökte förtränga smärtan i ögonen. Jag öppnade ögonen men stängde de sedan snabbt igen. Blicken plågar mig men när jag blundar blir jag fri…