Att andas är att leva, läste jag en gång.
Att det var här man slutligen skulle hamna,
det är obegripligt.
Vem bär skulden till detta?
Eller är detta icke tillstånd
som man kallar slutet?
Ett rum utan existens.
Tanken är allt som är kvar.
Vad gör jag nu?
Är detta evigheten?
Kan inte längre höra min andning.
Var det allt?
Vart är alla andra?