Medan jag lutar mig tillbaka och intar en bekväm plats på soffan funderar jag på mitt första minne med dig. Tittar ut genom fönstret med ett djupt suck, mörka moln och mycket vind. Det blir nog regn idag tänker jag och sluter mina ögon.

Det är en fantastiskt vacker syn, en syn som måste bevaras djupt i hjärtat. Det var du, det var dig, jag såg, det kommer jag ihåg. Det var då jag log, och då mitt hjärta slog. Vet inte varför jag var så glad denna dag, men någon gav mig en ledtråd; följ hjärtats råd. Det var du som fick mig känna såhär, du är anledningen till att jag är så kär, du är anledningen till att det blev såhär. Fint står du där under regnet i dina våta kläder. Jag tog mig närmre dig och såg rinnande tårar. Jag fråga: varför är du inte lycklig, varför låter du dina värdefulla ögon gråta? Du svara: Jag fäller en tår, men det läker inga sår jag kan inte hjälpa att mitt hjärta slår. Du sade, jag älskar dig och jag saknar dig, men du har sårat mig därför fäller jag denna tår och undrar när jag kommer kunna sluta lida av kärlekens sår. Jag kände hur mitt hjärta sluta slå, nu var himmelen blå, du kan inte bara gå. Jag kan inte stå när du bara lämnar mig så. Kunde inte förstå att mitt hjärta sluta slå, det var det första jag tänkte på.

Där låg jag hjärtlös och frös, väntade på kärleken igen. Jag tänkte på hur du pratade, hur du skrattade. Mina första minnen med dig fick mig att le, det var något som inte skulle ske. Jag ville se dig igen, jag ville tillbaka till livet igen. Jag kände hur mitt hjärta börja slå, hörde fotstegen och insåg att du börjat gå. Reste mig upp och sprang till dig, tog din hand och såg dig i ögonen. Kände att mitt hjärta aldrig kunde stanna, jag ville bara säga ord som var sanna. Jag rörde på läpparna, skrek och försökte förklara att jag älskar dig, att jag saknar dig. Helt förvirrad såg du på mig, förtvivlad över att jag beter mig såhär, du förstår inte utan bara går.

Jag öppnar genast ögonen, känner hur hjärtat bultar, hur mina armar har kramat min kropp. Jag är svettig och jag sitter på soffan med huvudet mot fönstret. Tittar upp på den mörka himelen och säger för mig själv: Jag kan inte förstå, att du kan lämna mig så genom att bara gå. Jag älskar dig och fäller en tår.