Nattens kyla omsluter honom, han ler vagt och sluter ögonen. Han måste vara den lyckligaste i världen, han känner sig så lätt. Så att han skulle kunna nå himmelens stjärnor. Stjärnorna påminner honom om hennes glittrande ögon. Han ler ännu bredare.
Han hör någon sätter sig ner bredvid honom. Han låter ögonen fortsätta vara slutna. Han vet redan vem det är. Efter en lång stunds tystnad bryter hon den med orden:
- Har du sett hur stjärnklar himmeln är i natt? Hennes röst ger honom fortfarande fjärilar i magen. Hennes röst är mörk och len, utan tecken på osäkerhet.
- Lika stjärnklar som vår första natt, kommer du ihåg? Fortsätter hon då han inte svarar. Han nickar, han minns. Han minns hennes dofter, den varma doften av blommor. Hennes lena halssmak och hennes blodssmak. Natten med det stora N:et.
- Ångrar du dig någonsin? Frågar hon med en svag ton av orolighet.
- Nej, jag ångrar inget. Om jag inte gjort mitt val skulle du aldrig funnit.
- Sant, jag ångrar inget heller. Ibland undrar jag vad som stoppade dig att inte tömma mig på blod?
- Tanken på att få leva med dig förevigt, svarar han enkelt.
- Du ska veta att ditt blod, det var och kommer alltid förbli det bästa jag någonsin smakat, säger hon och skrattar hest. Han ler, vampyrkalas kallas det. Invigningen av en ny medlem i deras lilla sällskap. Han öppnar ögonen och möts av stjärnornas nyfikna blinkande. Han sätter sig upp och tittar ner på henne med en öm blick. Hon skrattar och stödjer sig på armbågarna.
- Jag kommer alltid minnas vampyrkalaset, ceremonin, säger hon sakta, jag kommer alltid minnas smaken av ditt blod, den enda klunken jag tog var ljuvlig! Fortsätter hon och stönar lågt. Han visste att vampyrers blod smakar bättre. Men bara innan man blev en riktig vampyr. Han bekräftar för henne att han känner likadant.
De sitter tysta en stund innan hon utbrister.
- Jag är hungrig!
- Kom då, låt oss jaga en evighet tillsammans!
De springer lyckliga ifrån kullen. Stjärnorna iakttar de leende och suckande av lycka.