Av vindens vindil vändes bokblad.


Hej!
Jennie heter jag och är 19 år och känner mig inbakad i ett tillstånd av ensamhet.
Jag är yngst av fyra syskon i vår bulliga familj.
Jag har vuxit upp ett område, där alla har rektangulära gräsmattor, hela stuprännor och visst antal rosor.
Jag har vuxit upp med en mamma-mamma som lagt all sin kärlek i hemmet och sina väldoftande kryddiga grytor. En pappa som alltid har älskat sina barn, värnat sin familj och kommit hem med en svulstig plånbok, som strösslats ut över alla. En mamma och pappa som älskat varandra och älskat att sätta sin kärlek i högborg och sedan mjukt svepa den, som ett duntäcke över oss.

Inom loppet av ett år har mina äldre syskon flyttat och jag är ensam kvar.
För en månad sedan åkte mamma och pappa, ensamma, på semester till Turkiet. Pappa sa till mamma, var femte minut, att han älskade henne. Hon blev lite grunnande. Det var självklart och äntligen hade de klarat av fyra barn och kunde få rå sig själva.
Mamma och pappa kom hem och en vecka gick.
Dagen idag, fyller en av oss år och vi väntade på pappa. Ingen pappa. Så efter några timmar ringer telefonen. Det är pappa. Han berättar för mamma att han är i Norge och att han vill skiljas. Han hade tagit bilen och åkt på natten när mamma sov.
Han har träffat en ny, en norska i Turkiet, som han smet ut till och lusta med, när mamma somnat på kvällarna. Min pappa ville börja ett nytt obegagnat liv.
Mamma får en ett anlopp av plötsligt vansinnighetsstillestånd. Hon bara skriker.  Jag ringer efter min syster och bror. Mamma har inga löständer och ändå skallrar tänderna i mun på henne, som en marakas och hon gråter och ömsom vrålar. Skriar som en gris på väg till slakt. I perioder var hon helt rabiat helhispig. Till slut fick vi henne i säng.

På natten vaknar vi av sirener. De blinkar blått in i mitt sovrumsfönster. Ute på gräsmattan har mamma släpat ut alla pappas kläder med galgar och allt. Alla hans skor, alla hans personliga tillhörigheter, golfklubbor, kikare, cykelpump, allt och tuttat på. En himlastormande brasa. Runt staket står hela vår gatas befolkning och åskådar, medan mamma bär och bär och matar brasan frenetiskt.
Till slut får den kraftiga vattenstrålen henne, att vakna upp och två stadiga brandmän får in henne i huset.
Läkare tillkallas och piller stoppas i mammas mun som lydigt sväljer.
När jag och mina syskon röjer upp hittar vi pappas dollarkostym körd på 90 grader i tvättmaskin och hans fina älskade skinnjacka, korvad skinnad i torktumlaren.

Nästa dag ringer pappa och undrar varför han inte får ut några pengar på sitt konto. Jag svarar. Mamma vägrar prata med honom. Inte vet jag säger mamma. Det är väl fel på kopplingen i Norge säger hon och jag lägger på luren.
Nästa dag går slöjlugnt men nästa är mamma plötsligt försvunnen.
På kvällskvisten dyker hon upp. Lagar mat som vanligt och kryddar sin gryta med kärlek. Jag tittar intensivt på henne. Hon ser skärskådande ut.

Åter en dag och jag vaknar av ett brummande ljud. På vår parkeringsplats står en glänsande stor motorcykel och brummar. I skinnkläder, svarta läderväskor, läderstövlar och med hjälm och stora glasögon på huvudet, sitter min mamma och gasar med ryggen vänd mot mig, där jag står i pyjamasen på trappan. Brum, brum. Hon lägger i en växel, sprätter grus och mullrar iväg med en rivstart. Snart ser jag bara ryggen på henne och så är hon försvunnen.
Jag går in och där på köksbordet ligger en lapp:

-Jag har länsat pappas konto, köpt en motorcykel, skrivit över huset på er barn och börjar nu ett nytt liv, på sydligare och syndigare breddgrader. En dröm som slår väl an. Ta väl vara på er. Älskar er.
Er Mamma

Nu har det gått en vecka och hon har inte kommit tillbaka. Pappa ringde igår och hade en röst, där man började skönja, en förnimbar osäkerhet. Trevande tveksam. Han vet inte att mamma är borta.
Själv sitter jag här och känner mig faktiskt ensligt ensam. Jag tror jag flyttar och börjar ett nytt leverne.
Av händers vigör vänds bokblad.

Er Jennie