Vilka är klokast, djuren eller människan? De senaste dagarna har det förekommit en del skriverier om det. Forskningen har visat att schimpanser har ett fantastiskt sifferminne, rhesusapor är bra på plus och minus, kråkor kan använda redskap, för att inte tala om delfinen, som både besitter intelligens och empati... ja djuren är fantastiska, liksom deras förmågor. Men finns det någon fundamental skillnad mellan djur och människa och vilken är den i så fall? Jag har grunnat över det och kommit på en egenskap som jag knappast tror att något djur kan ha: Tankspriddhet!

När jag går ut och går med min hund så är han helskärpt. Alla sinnen är vidöppna, framför allt luktsinnet och hörseln. Inte en doft, inte ett ljud, undgår honom. Han går inte och funderar över vad han ska göra när han kommer hem. Eller på vad han gjorde igår. Han är här och nu. Men jag däremot kan vara långt borta i tankarna. I mitt sinne kan jag vara precis över allt och fundera på precis vad som helst. Mina fötter går automatiskt. Dyker det upp något oväntat rycks jag ur mina tankar och återförs till här och nu. Sedan kan jag fladdra bort igen.

Vad beror människans tankspriddhet på? Eller ska vi kalla det tankevärld istället. Jag tror att det är för att vi har ett behov som inte djuren har, nämligen att utforska och veta. Djur vill överleva och fortplanta sig. Det vill människan också, men hon vill också veta hur världen omkring henne fungerar. Och bland annat hur djuren omkring henne fungerar. Medan djuren ger blanka fasen i hur homo sapiens sapiens hjärna funkar.

Jag är inte bibeltroende i traditionell mening, men jag tror att det finns korn av djup mänsklig sanning på sina håll i bibeln. Ta det där med kunskapens träd. Kanske den myten går tillbaka på en insikt i hur människan en gång för länge sedan skilde sig från djuren genom att börja vilja veta, genom att få ett annat medvetande än djuren. Och genom detta uppstod också sådana saker som kultur och religion. I äldre tider fanns det inga vattentäta skott mellan kultur, religion och kunskap, som nu. Före syndafallet, i Edens lustgård, verkar människan mest ha varit ett lyckligt djur. Men ovetande. Och den där kunskapen som människan fick av frukten från kunskapens träd - som naturligtvis är en symbol - har ju tvivelsutan ställt till med mycket elände, om än inte enbart. Och det är svårt att föreställa sig en sorts paradisisk tillvaro som ovetande djur. Det finns ingen väg tillbaka för människan.

Ja, en sådan här text kan jag gå och fundera ut, medan min hund går och känner varje doftmolekyl, och har totalkoll på allt som händer omkring honom. Men vem av oss som är smartast... det beror på hur man ser det... :-)