Jag hamnade bredvid Stravinsky i en bar i Hollywood. Först kände jag inte igen honom, utan tog honom för en judisk flykting från Centraleuropa. Han var pratsam och lite full. Egentligen ville han inte ha samtal, utan åhörare men jag var lite full jag med och stod på mig. Jag till och med provocerade honom lite.
”Vad är det för mening med din musik, när alla ändå lyssnar på rock?”
”Det där har du missförstått”, svarade han avmätt. ”Meningen avgörs inte av hur många som lyssnar. Konst är inte nånslags demokrati, där majoriteten avgör vad som är bäst.”
”Vad är meningen då?”
”Musiken själv. När musiken reser sig upp och promenerar iväg av egen kraft.”
”Har du hört Beatles?”
”Helt hastigt. Men det intresserar mig inte”, sa han.
”För få ackord?”
”Jag kan säga mycket mer än så med ännu färre ackord. Man behöver inga ackord alls egentligen. I värsta fall klarar man sig utan toner. Mer olidlig musik har skapats med för många ackord än för få.”
”Men vem skall avgöra vad som är bra, då? Om du inte tror på demokrati?”
”Vem har sagt att jag inte tror på demokrati? Tror du jag är tsarist? Nå, jag kanske inte älskar demokratin men jag har sett tillräckligt av alternativen. Men vi talade om musik. Jag anser inte att antalet människor som älskar ett visst musikstycke avgör dess värde.”
”Vad avgör det, då? Gud?”
”Vissa saker blir väldigt svåra att diskutera utan Gud. Musik, till exempel. Har du varit kär? Har du förlorat ett barn? Har du ens varit utsatt för krig?”
”Nej!”
”Har du aldrig varit kär? Det var märkligt.”
”Jo, men inte det andra.”
”Nåväl, det var musik vi talade om. Och Gud. Jag vet inte om Gud lyssnar på böner men jag är rätt säker på att han lyssnar till musik.”
”Så det är Gud som avgör om musik är bra?”
”Kanske det”, sa han och såg underfundig ut. ”Kanske det. I varje fall är Gud måttstocken. Utan Gud hamnar man i topplistorna, rösträkning. Hur skall man bestämma om jorden är platt, folkomröstning? Eller om människorna härstammar från aporna? Sanningen är ett absolut begrepp.”
”Men vad är sanning? Hur skall man veta det?”
”Det vet man aldrig. Men om du sitter i kolmörker och kastar tärning, du har ingen möjlighet att säga vilket nummer som kommer upp, eller hur?”
”Nej.”
”Sanningen är dold för dig men den finns där.”
”Gud kan se den.”
”Precis! Och på samma sätt är det med andra sanningar. Och musik. Att du eller Förenta Staternas förenade väljarkår inte kan avgöra vad som är bra musik innebär inte att allt är lika mycket värt.”
Jag märkte att jag började bli nykter. Jag beställde in en whisky till Stravinsky och en till mig själv. Han svepte sitt glas snabbt och vinkade till sig ett till.
”Innebär det att inte du heller kan avgöra vad som är bra musik”, sa jag listigt.
”Precis!”, sa han och skrattade bullrande. ”Tror du jag hade komponerat så mycket skräp om jag hade kunnat avgöra det? Fast jag har kommit en liten bit på vägen. Jag kan ana det. För varje decennium jag lever blir jag bättre på det. Blir jag tvåhundraåttio eller så kanske jag kan skriva en bok om det.”
”Men jag trodde du redan har skrivit flera böcker.”
”De innehåller bara skvaller.”
”Om tonsättare.”
”En massa skvaller. Om hur jag och Picasso blev arresterade för att vi pissade offentligt. Och hur jag blev arresterad för att ha spelat amerikanska nationalsången fel.”
”Är det sant?”
”Ja. De släppte mig men då gjorde de fel. Det var ett lagbrott.”
”Så USA:s lag definierar vad som är bra musik?”
”I varje fall vad som är korrekt musik”, sa han med ett skratt. ”Fast det kanske inte är samma sak…”
Jag tänkte fråga honom om Picasso men just då kom hans hustru in på baren. Mig såg hon inte. Stravinsky drack upp whiskyn och sade adjö till mig innan han lät sig svepas iväg av hustrun. Han blinkade åt mig bakom hennes rygg och var borta. Då upptäckte jag Borges vid ett bord längst inne i lokalen och beslöt att fråga honom vad han tycker om Beatles.