Du hade hört att allt skulle falla. Att allt förr eller senare skulle falla. Det var inget du trodde på, inte kunde väl solen falla ner? Inte kunde väl den blåa himlen träffa dig i huvudet med sådan kraft att den fick träden att falla och stenarna att tryckas ihop. Om allt verkligen skulle falla, måste jorden tryckas ihop till en liten, obetydlig boll, och till slut falla den med, men vart? Vart faller man i universum? Nej, det där med fall var inte din grej. Inte din sol, din himmel, och din obetydliga lilla boll.

Du ville inte tro det när telefonen ringde och du någonstans inom dig visste vad det handlade om. Att det handlade om ett fall. Ett fall av död som knackade på. Hela din insida krängdes ihop när du hörde orden, att han inte var kontaktbar. Du sjönk ihop med hans tillstånd, och bara gick rakt fram, okontaktbar för omvärlden. Välkända ansikten log mot dig, men du kände inte igen dem. Du bara gick. Rakt fram. Fokuserade på luften en centimeter framför ansiktet för att inte se för långt. För att inte tänka för långt. För att inte tänka ”tänk om”. ”Tänk om” var farligt. Luften var inte genomsynlig som den brukade, den var en stor grå mur. Ett skyddspansar. Du såg inga leenden, och dem såg inte dina tårar. Allt utanför muren var lika klart som vanligt. Stressade människor på väg till jobbet, de hemlösa som tiggde, barnen som strävade mot McDonalds, men du såg dem inte. Allt du såg var din mur. Det var säkrast så.

I spåvagnens värme rasade allt. Tänk om trängde sig på, och omvärlden blev klar för ett ögonblick, innan den suddades ut i dina tårar. Döden jagade dig. Sprang utanför spårvagnsfönstret med snabbare takt för varje hållplats. Nej, han sprang inte. Han svävade. Utan sin svarta kappa och isiga andedräkt. Inget sådant. Det var bara döden. Tillräckligt påträngande, men du var säker. Just nu. Utanför fanns döden. Dina ben gick inte att styra, dem gick på impuls och gammal vana. Samma väg hade du gått så många gånger. Så otroligt många gånger, men aldrig såhär. Döden fnös dig i ansiktet när du gick av, och hela din kropp frös. Stålsatte sig för det värsta. Det var så tyst när vagnen lämnat stationen. Allt som rörde sig var molnen på himlen som var på väg ner, och tårarna som vandrade längst dina kinder.

Du behövde inte ens ringa på klockan. Din själ väntade på dig innanför dörren när din kropp gick uppför trappan. Ni sjönk ihop i varandra, men fick inget sagt. Känslorna strömmade mellan era huvuden och just då var det allt som behövdes. Ni stapplade in genom hallen och känslorna gick inte att placera i ord, hur tappert ni än försökte. Huset var tyst, förutom klockorna som tickade fram hans död. Förutom det, tyst. Dött. Saker från ett annat liv passade inte in i det du såg. Du blundade snabbt, för att hoppas. För att faktiskt hoppas att det skulle försvinna. Du drömmer bara när du tror att du inte gör det. Du rörde dig. Försökte koppla ihop själen till det du var, och till allt annat som hände. Han var okontaktbar, och klockorna tickade,
tickade
tickade.

Ord som du inte minns någonting av skickades över telefonlinjer och röster dök upp från alla håll. Bad dig att andas trots att du kvävdes. Kvävdes av tystnaden, av klockorna, av fallet. Du trycktes ihop från alla håll, och de bad dig andas utan lungor. Du bad dem andas för dig. Vatten var ett nödvändigt ont, och du fick ner en klunk i din hoptryckta magsäck innan du kände drunkningskänslan. Det var så mycket överallt, och inget du kunde göra. Inget. Du har alltid hatat väntan, men just den dagen trängde den sig på mer än vanligt. Trots klyschan kändes varje sekund inte som en timme, dem kändes som en livstid. Som ett liv. Och varje sekund försvann lika mycket. Du önskade så mycket. Du bad till guden du tvekade på. Det fanns ingen tvekan då. Han var ditt sista hopp, och du la över allting till Honom. Allting du inte kunde hantera. Varje liv.

Du skulle träffa honom. Han var okontaktbar, men du skulle träffa honom. Kanske viska något i hans öra, trots att du inte visste om han hörde. Himlen hade ju trillat ner och blockerade alla vägar dit. Du höjde skriken i hörlurarna, lät dem skrika åt dig. Till dig. För dig. Du kunde inte skrika, inte nu. Allt var för tidigt, för mycket. Tusen motorer gick på högvarv utan att komma någonstans. Dina ben sprang på stället. Det kändes som om allting var ditt fel. Som att himlen inte hade fallit ner om du hade behåll din mur. Då kanske ni varit framme nu. Varit hos honom. Världen växte vild i väldig väntan. Korridorer föll mot dig. Allt vitt var nerfläckat. Det var död över hela väggarna, över golvet, över taket. Din kropp tillhörde dig men du var som en marionettdocka. Haltade fram med tårar, men kunde vägen så bra. Blev visad vart du skulle, ifall du glömt. Som om du någonsin skulle kunna glömma.

Tryggheten omfamnade dig stilla utanför dörren. Dörren in till honom. Tryggheten hade gråtit. Vakat i flera timmar. Hans andetag förde dig tillbaka till världen. Du tänkte att han kanske, kanske, kanske lever på riktigt igen. Du hade fel. Hans bröstkorg fördes upp, och ner. Upp, och ner. Det var smärtsamt att se något så otroligt vanligt när det inte passade in i hur resten av omvärlden hade anpassat sig. Du betraktade himlen. Grät. Lyssnade. Andades. Hatade. Älskade. Funderade, men var helt tom. På allting. Du visste inte vart du skulle ta vägen med alla tankar som inte försvann i tårarna. Vad gör man när hela kroppen trycks inåt och själen kommer i kläm?

Tryggheten, själen och räddningen försvann ut genom dörren till det andra livet. Det var bara du nu. Bara du. Och han. Ni andades i takt och du lyssnade. Försökte höra en ojämnhet som tydde på liv, eller död, så länge det var något. Du viskade. Om han hörde dig genom dimman, så hade det inte spelat någon roll om du skrek honom i örat, eller viskade flera mil bort. Hörde han dig, skulle han höra dig hur du än gjorde. Du trodde att han hörde dig, det var lättast så. Det var en fin tanke att få säga hejdå till någon som kanske skulle finnas kvar i andningsstadiet i flera månader till. Det var mindre fint att säga hejdå till någon man levt hela sitt liv med.

Du betraktade en röd himmel från en motorväg. Den låg över hela jorden. Tryckte inåt. Du svepte med blicken över den och bad honom hälsa henne när han väl kom dit. Tryggheten försäkrade dig om att det var bäst såhär. Han skulle krama henne från dig, från er alla.

Någon timme senare föll bomben. Den föll, den med. Död. Du fann dig själv skrikandes på ett berg. Du kunde skrika nu. Först i takt med rösterna du hade hört från hörlurarna, sen snabbare, och snabbare. Du skrek så att träden vek sig. Så att stenar flög. Självklart visste du att dem inte gjorde det, egentligen, men det var en fin tanke, du gillade den. Du skrek för döden. För hur allt du älskade föll,
och allt du hatade stod upp.

Och vi faller när sagan är slut, skrek rösterna.

”Even if you're gone, you still mean the world to me.”