Det ligger en dunkel ångestyta runt mitt inomdöme
Varje tanke som rör vid den sticks
Jag är fångad i melankoli
Det är vad som händer när mitt jag vill ägna sig åt filosofi men inte erhåller möjligheten
Ångest
Varje tanke som utmanar den svider, stöts bort
På det viset är jag fångad
I dunkel melankoli

Kommer någonting att ändra på sig? Någonsin?
Ovissheten är mer ett hot än hopp och tröst
Jag känner mig på andra sidan tillvaron
Med en barriär av trögflytande likgiltighet
Mellan mig
Och konversation
Ingenting av värde i civilisationens ögon når fram till mitt intresse
Jag är naken i mitt skal
Blottad onormalitet
Folk får tro vad dom vill
Jag är i alla fall inte i behov just nu
För det är faktiskt så, att ingen förstår
Jag är ensam i mitt skal
Med blottade svårigheter för samexistens

Bakom apatins tomma uttryck rör sig irritation
Ni lever i lögn, allihop
Även jag
Paradoxen höjer rösten i mitt huvud
Varför varför
Av vilken svåråtkomlig anledning
Sticker det i mig
Men inte i er

Och en sorg
Över att vara ensam i mitt intellekt
Eller vansinne
Är rotad i relationen mellan mig och mänskligheten

Lämna mig ifred
Förklara för mig
Den som vet
Vad fan är det här?