Trist och grå smyger den sig på,
insikten om vinterns framfusiga gestalt och saknaden efter våren,
den spirande nyfikna våren, fram ur gömmorna
som en stickig gammal tröja
man egentligen inte tycker om.

Vet hur kallt det kalla är. Vet hur mörkt det mörka är.
Vet hur lång tiden kan kännas,
sakna utan att orka vänta.
Allt går i stå.

Men ser sen hur flyttfåglarna i väntan
medan alla i sällskap samlas,
sitter tätt, tätt på el-trådarna värmande varann,
när jag kisar med ögonen ser de ut som noter.
Som till en magnifik höstsonat.

En sista knippe vilsna strålar bryter genom ruggiga regnfyllda moln,
som för att en stund trösta träden
vilka nyligt börjat fälla sina löv.
Trötta gula löv ändå glimmande likt guld.

Kvillrande pigga noter i en melodi som lovar nytt.
Melodiskt drillande om värme och hopp
Kanske egentligen en sensommar visa


Sen ser jag hur de lyfter,
cirklar lite som för att samla sej och ta ut riktningen,
innan de lämnar mej här….
Hos vintern som är i kyligt intågande.






Men i mitt huvud hör jag tonerna
som ska värma mej och alla trötta gula löv
tills fåglarna kommer tillbaka med våren.



copyright© Anicha Bjergstarq