”Forsakar”

Ett fantastiskt naturreservat i Skåne!

Idag bestämde jag mig för att ta en långpromenad, med Truls min hund, som skuttade glatt förväntansfull runt mig. Koppel i min hand, betyder långpromenad för Truls. Vi började gå över Linderödsåsens böljande kullar och genom trolsk Bokskog. Målet var ”Forsakar”, ett naturreservat sju kilometer härifrån, som har en sagolik unik natur och ligger i utkanten av samhället Degeberga, på Österlen i Skåne.

Forsakars naturreservat utgörs av en djup och dramatisk ravin, där Forsakarsbäcken löper genom, längst ner bland klippblock och stenar. En utstickare till Segesholmsån. Efter de djupa kanterna på ravinen, växer en trolsk hög och kompakt pampig bokskog, högst upp. Forsakar har två vattenfall, övre och nedre fallet och de är Skånes högsta vattenfall. De är tio respektive åtta meter höga. Det är en betydande höjdskillnad mellan fallen och även mellan ravinkanten och bäcken. Cirka fyrtio till femtio meter. Står man där nere, ser man upp på, en brant stigande orangelövad backe, året om, till bokskogen uppe på kanten, vars träd fälls över en, som ett skillrande valv, i sprött skirt grönt. Som ett paraply, istället för himmel och man känner sig, som att man befinner sig i, en sluten sal, där ljuset har ett mycket speciellt skimmer. Tonat. Den yttre världen med dess ljud och ljus blir bara en förnimmelse. Här frodas all mystik, levande skogsväsen och tystnad. Gräddlätt tystnad.

Forsakar är inte bara känt för sin rikedom på vacker och dramatisk natur, utan även sin rikedom på fåglar. Där häckar Forsärla och Strömstare samt mindre Hackspett och Gröngöling. I den högstammiga och uråldriga bokskogen bor bl.a. Grönsångare och Stenknäck. Den hyser även Gärdsmyg, Entita och Stjärtmes. Sommargyllingen häckar där och mindre Flugsnappare samt Glada, som bara några exempel.
Norr om Forsakar ligger en damm och Degeberga backar tar vid, med sina betade sandstäppskullar . I dammen bor Smådopping, Rörhöna och Kungsfiskaren.
Backarna, liknande Brösarps backar, befolkas av Trädlärka, Dubbeltrast, Tofsmes, Törnskata och även Svart Stork, som ibland tillfälligt gästar.
Vid Forsakar finns även den fridlysta Skalbaggen, ”Bokskogslöparen”.
Carl von Linné besökte Forsakar 1749 och gjorde djupgående studier där.
Runt Forsakar och i backarna sprider sig en mycket specifik fauna och flora, rik med växter som bland annat tofsäxing, backtimjan, backglim, hedblomster och sandtimotej mm. På sensommaren när ljungen blommar där, är det ett skådespel för ögat.

När jag och Truls når fram till Forsakar, efter sju kilometers vandring över stock och sten, slår vi oss ner, vid foten av ravinen och sätter oss att vila på en kullfallen stam, med vår matsäck av varmt kaffe och smörgås. En halv meter från oss porlar bäcken och den kullfallna stocken, vi sitter på, har sagolika mönster. På ett ställe ser den ut som en urgröpt gammal gubbe, full av klokhet. Här i Forsakar städar aldrig mänsklig hand, utan naturen får respektfullt, sköta sig själv.

Vi börjar vandra upp för ravinen, för att ta oss upp till det översta fallet, på den ena sidan av ravinen, för att sedan ta oss över, ovanför fallet och sedan ta oss ner på den andra sidan. Promenaden är mycket konditionskrävande, då stigningen är brant. Den brukar ta ca en och en halv timme runt.
Det är vår och vi börjar gå efter den rinnande och porlande bäcken. Färgerna är som glänsande koppar och ockra. På vissa ställen faller aldrig solen genom bokskogen och når marken. En Bauerskog där trollen kikar fram bakom hörnet och älvorna dansar vid vattnet. Där solen sällsynt strilar genom, blir markbetäckningen röd och mossan lyser som neon. Jag förväntar mig att möta Näcken runt nästa hörn.
Efter en stunds klättrande över klippblock och sten och flåsande i branten, når vi första fallet och bara står och tittar på det sprudlande vattnet som kastar sig ner i rasande fart. Tidigare har bara tystnaden omslutit oss och varit i oss, nu dånar det av vattenkaskader. In i denna bokskog når annars inga ljud.

Vi fortsätter vår strapatsrika promenad efter ravinkanten upp till det översta fallet. Allt är andäktigt. Stilla och sagolikt vackert. Ett sken som är på gränsen till obeskrivbart, sprött skimrande och enbart upplevelsebart. Vi når det översta vattenfallet underifrån och tittar fascinerat upp, på det forsande vattnet, som kastar sig ner över stenblock. Vi klättrar upp och står ovanpå, på en bro. Vi har nu kommit ovanför trädens gräns. Vi ser genom den djupa ravinen, vattenfallen, kullarna och sedan längst bort Hanöbukten. Havet. Vi kan se från Stens Huvud, vid Kivik till Blekinge. Vi står där ett tag och börjar sedan vår återfärd nedåt på andra sidan ravinen och bäcken, genom samma andäktiga natur, som öppnar nya variationer, samt sinnesintryck och den sanslösa händelse, som hände mig och Truls där, får ni veta i nästa del av denna berättelse.