varför säger människan ej soltyngda steg
vargen ligger i skuggan
så många söker skuggan
söker andas lätt
bäcken porlar
stilla
söker andas lätt
gräs ängder
hav
allt söker andas lätt

kanske är det så att solstrålar väver vingar
väver vingar i sommaräng till människan
just för att hon skall flyga ur tyngden

länge stod jag
såg ljus silas genom
älskade fingrar
grenar sirliga
lövdoftande
regnskugga

hur vacker är icke ljusbringan i skymning
i den stund då ljuset varsamt silas
 i den stund då sinnet skärps
blir en silverne tiara
ögonen rann ut in i ängen

gräset blommorna var tidigare tyngda av torka
nu är de tyngda av regn av fukt av

av

jag upplever marker dricka
kristallen den vackra splittras i tusende kaskader

är det verkligen
tyngd

ögonen följde varje rundning
utforskade varje linje
fylls av
är det
lycka

ber ögonen åter
står i trädsalars
handskugga
mitt i
regnsymfonier
hör du
de speciella sångerna
vinden rör vid
och det brister susande ut
vinden är en vacker gestalt
så vacker lyfter vinden
händer
varsamt rör
vind vid
pärlljus
fylls av
regn
doftande
skönhet

ur bröstficka lyfter jag gnista

gräs torkat gräs pinnar ligger väntan
i tystdjup ber jag elden till

inte kan du få det där att brinna ser du inte hur vått det är

lyfter ögonljus
till mistlur

lägger gnista till
det ryker
pyr

så vaknar en låga skir
fylls av värme

det är
lycka