Hur vet man att en kamrat är en god och pålitlig kamrat? Jag vet!

På påskaftonens eftermiddag stod jag i köket och lagade till middagen åt gäst, huskors och mig själv och på menyn stod bland annat rödvinssås enligt varje amatörkocks standardrecept. En hela rödvin varav 2dl till såsen och resten åt kocken. Kockens andel är viktig då den ger inspiration och förmåga att hitta tidigare oprövade vägar i matlagningen! Dessutom förhöjer det nöjet i arbetet.

Då jag efter förrätt med diverse salta fiskar och Hallands fläder, ”Filetto di alce in crosta al profuno di tartufo negro” med mer rödvin och kaffe med huskorsets likör gick ut för att min kamrat ville gå ”på toaletten” hände det.

På bortre gränsen av salongsberusning ville inte mina träskor samarbeta på den knaggliga stigen genom snön utanför altandörren utan valde att lägga mig på rygg, men som de flesta i det stadiet ramlade jag oskadad på röv och rygg, efter att på ren illvilja ha konstaterat att hunden var vid bortre tomtgränsen ett 20-tal meter ifrån mig.

Då kom kamratens omtanke. Innan jag ens hade samlat ihop armarna för att resa mig upp fick jag en kall hundnos i ansiktet och såg ögon som undrade om jag hade gjort mig illa! Jag som gick ut för att hålla reda på honom fick lära mig att han var den som hela tiden höll rätt på mig!

Om jag försöker busa med huskorset tränger han in sig emellan oss och jag har hittills trott att han vill skydda henne. Nu får jag nog tänka om. Han vill förmodligen skydda mig från en för mig övermäktig motståndare!

Han kan inte prata men gör det ändå. Han har ett kroppsspråk som är tydligare än en harang med ord. Han tolkar mina ord och handsignaler bättre än min fru (till hennes försvar bör kanske tilläggas att hon gör som alla sina medsystrar och hör därför alltså bara det hon vill höra!). Han är helt enkelt en trogen och pålitlig kamrat som har läst av mig och lärt sig mig under vår sexåriga samvaro. Det tyder på en större sensitivitet än vad många andra jag har stött på har visat!