Min sambo hade lämnat en kärleksfull lapp i köket. ”Gå ut med katterna!”

Jag läste lappen och plockade varorna ur matkassen. Jag åt en smörgås innan jag knäppte på Sally kopplet. Ricke gjorde motstånd, tråcklade, men till slut fick jag på selen.

Jag visade vägen till innergården. De hängde med.

Jag öppnade dörren. Sally for ut som ett spjut. Ricke var mer försiktig. Jag fick lov att putta ut honom, annars hade vi aldrig tagit oss ut.

Sally rände runt. Ville vara överallt, titta på allt, nosa på allt, hälsa på allt. Jag hade fullt sjå att styra. Jag följde med, stoppade linan då och då och släppte efter så hon fick springa.

”Gud, en sån fin katt”, sa folk om Sally i förbifarten.

”Ja”, sa jag.

Ricke däremot. Han verkade nöjd där han låg. Hälsade inte i onödan. Han la sig på en plats, sen låg han där. Tittade på något, jamade, tittade lite till, en sten eller något, jamade igen och låg kvar.

Jag blev lite orolig för Ricke. Försökte förklara för honom att jag tidigast skulle gå ut med dem imorgon igen. ”Lika bra att du försöker släppa loss nu”, sa jag, ”snart är du tillbaka i lägenheten och den kan du vid det här laget”. ”Mer disco än så här blir det inte”.

Han tittade på mig, sen tittade han ut i luften utan att röra sig.

Efter en stund puttade jag honom. ”Kom igen”. ”Där borta är Sally”, sa jag, och pekade på henne där hon sprang längre bort på gårdsplanen och levde livet. Hon tog verkligen tillfället till akt. Fortsatte springa. Sprang och sprang utan hänsyn till vare sig Ricke eller mig.

Jag tittade på Ricke och sen bort mot Sally. Jag kände mig maktlös. Om Ricke var nöjd där han låg så fick han väl vara det. Jag kunde inte göra mer.

Sally verkade äntligen få nog. Jag tog in dem. De hade fått sitt roliga. Det var dags för mig att få mitt. Jag tog fram ett glas ur köksskåpet och blandade mig en Caipirinha.