det växer något i mig nu
hur länge det spritter i kroppen vet jag inte
det tar aldrig slut när jag säger att det är slut

vi har aldrig någonsin varit på samma sida av vägen
jag ska alltid vara någonstans mittemellan med tidsfrågan
när blir jag överkörd av dig och ditt sätt som vrider luften ur mig
men på något vis hittar jag alltid tillbaka

jag har vandrat igenom mig själv
med undran för vad det är för stormar i mig
så fort vi råkar gå förbi varann
jag har vandrat igenom mig själv för ett svar
men stannar i ett förvirrat förvirrande
hur lyckas jag alltid hamna fel i tiden vid fel tillfälle

det är storm i mig nu
ingenting står på jorden
jag har försökt fylla tomrummen
men det blir aldrig tillräckligt fyllda
bokstäverna blir små om jag inte skriker