Hon sitter hemma och gråter - gråter över något som hon knappt vet själv. Hon försöker intala sig själv att det känns bra att gråta. Underläppen darrar lika mycket som rösten när hon försöker ringa sin kompis för att prata, prata om något från vardagen för att slippa tänka på sina problem. Kompisen svarar inte.

Hon har inga kompisar.

Snart inser hon att hon måste ta tag i sitt liv. Det hon inte vet är att det är försent. Hon inser inte att hon haft många chanser. Alldeles för många och ändå har hon inte tagit tillvara på dem. Hon gråter över alla kompisar som lämnat henne. Killar som inte orkat med henne och inser sakta att hon är ett misslyckande. En ensam flicka.

Det tragiska är att hon inte är ensam om att vara ensam.