Åh vad hon älskade att få följa med sin pappa ut på åkern och vara med när han arbetade. Hon hade fått sitta uppe i maskinen med honom jättelänge, men sedan hade hon blivit lite rastlös där när de åkte fram och tillbaka med skördetröskan. Och då hade han släppt av henne och nu satt hon vid kanten av åkern och tittade på. Fram och tillbaka åkte han.

Det var fint väder, fåglarna sjöng och hon kunde se röken ifrån skorsten på huset. Mamma lagade nog mat, trodde hon.
Oh, titta där kom Pus!
Den svarta katten kom närmare, han lekte med något i dikeskanten. Vad var det för något? Hon gick ditåt. Pus såg henne och kom fram och strök sig längs hennes ben. Hon kliade honom lite och gosade med honom, sen så började hon gå hemåt, hon var hungrig. Och hon visste ju vägen hem, hon var fyra år, ju.
Hon genade tvärs över åkern, och där kom pappa körande i sin stora maskin med. Han ser mig nog inte i det höga gräset, fnittrade hon för sig själv. Och gömde sig. Hon skulle leka tittut. Hon hörde hörde hur han kom närmare och närmare. Snart, snart skulle hon titta fram och skratta, hon var världsbäst på tittut.

Sen mindes hon inget mer förrän hon vaknade upp på sjukhuset. Mamma och pappa var där med, de hade sina fina kläder på och de kramade henne. Det brukade de inte göra. Vad konstigt? Hennes högra ben hade något vitt hårt på sig och hon kunde inte rör sig. Hon fick inte lämna sängen, men systrarna var jättesnälla. De sa att hon hade haft änglavakt. Hon fattade inte riktigt vad de menade, men sen förklarade de att hon hade blivit överkörd av skördetröskan och att henne ben hade gått av helt och hållet. Doktorn hade sytt ihop det, och om hon var riktigt duktig, så kanske kanske det skulle gå att rädda benet, sa de.

Det var 1935 nu, tekniken hade gått framåt.