Under en semester i Taormina för ganska många år sedan fick jag plötsligt för mig att gå till en frisör för att ansa mitt skägg och för att få mitt hår putsat en aning. I ena hörnet av torget, precis vid infarten, hittade jag en salong där Giuseppe Figaro residerade. Salongen var enligt italiensk och siciliansk modell mötesplatsen för ortens filosofer och ett ställe där djupa tankar utbyttes.
Enligt min gode sicilianske vän var min italienska i nivå med en fyraårings, vilket förmodligen även det var smickrande, så trots nyfikenheten hos Giuseppe och den samlade intelligentian var nog konversationen inte särskilt djuplodande.
Giuseppe gjorde sitt jobb och jag ansträngde mig för att prata och förstå inte bara honom utan också 3-4 till som pratade samtidigt och i munnen på varandra. Vi hade trots språkbarriären en ganska trevlig stund tillsammans och dessutom till en för mig billig penning.

Jag blev glatt överraskad då jag kom tillbaka ett par tre år senare och Giuseppe kände igen mig! Kanske är det frisörers kännemärke att komma ihåg sina kunder, deras hår och skägg även om det har gått några år.
Det sista undrar jag eftersom en av mina tidigare hårklippare hemma kom ihåg mig från över 40 år tillbaka! Det var nämligen då, alltså för över 40 år sedan, min svägerska, alltså min frus syster, tog över mitt hår.
Hon visade sig vara den första, och också den enda, som har fått bukt med virveln jag har där huvudet börjar slutta ner mot ändan.

Ewa, som hon heter, fyller nu 65 och har varit i yrket sedan hon var 17-18 år. Hon har en egen salong sedan 43 år och våndas över beslutet om att kanske pensionera sig. Våndas trots värk i armar och axlar. Möjligen överlåter hon lokalen åt någon annan men kommer säkert att ta emot gamla trogna kunder hemma. Hon tror sig helt enkelt inte om att sluta!
Min fru går till henne minst en gång i veckan och systrarna fikar och surrar, surrandet är typiskt för sådana inrättningar, och efterhand mognar något beslut om att kanske klippa eller färga en smula.
Jag har genom åren aldrig kunnat gissa hur min fru kommer att se ut då hon kommer hem! Av det har jag ju blivit luttrad och lägger egentligen inte märke till vad som har blivit gjort vilket självklart har föranlett kommentarer ibland. ”Du säger aldrig att jag är fin i håret!”. ”Du är ju alltid fin i håret älskling. Jag kan ju inte tjata om det varje dag!” Kontrar jag och det blir lugnt.
Det är inte lätt för en karl! Karlar i gemen är nog ganska försiktiga och måna om husfriden.

En enda gång har jag sagt ifrån på ”skarpen” och ”skickat” tillbaka henne för omlackering och förvånansvärt nog gick hon, det bevisade ju också att jag inte är helt okänslig och ändå lägger märke till förändringar även om jag inte kommenterar! Det är bra att kunna påminna om vid ett annat tillfälle!
Oavsett hur hon färgar huskorsets hår är det bra att ha en duktig yrkeskvinna i sin närhet. Jag har inte behövt betala en enda krona för klippning på över 40 år!

Det i sin tur skapar ett problem. Vad i helsicke ger man i 65-årspresent åt en som sparat så mycket pengar åt mig genom åren?