Hon satt där för sig själv på pendeltågsperrongen och väntade.
Det var lite ruggigt så hon svepte kappan lite tätare omkring sig och lade armarna i kors framför bröstet. Reste sig upp och började gå för att få upp kroppstemperaturen. Hon slog den ena foten emot den andra som om det var kallt om fötterna trots att det var i augusti.

Klockan var runt sju på kvällen och det började skymma.
Hon skulle ha lyssnat på sin intuition från början. Han skulle inte komma och han skulle inte höra av sig. Nu hade hon suttit där i en timme. De hade kommit överens om att hon skulle stanna i stan så hon slapp åka hela vägen hem för att sen vända och åka tillbaka till honom, han som bodde i stan.
Jaja, män tänkte hon och suckade. Nu skiter jag i det här.
Hon kände besvikelsen som en klump i halsen och ville bara gråta.
Skulle hon alltid hålla på såhär. Träffa sådana som bara svek?

Ingen respekt alls.

Hon började gå mot tunnelbanan. Hon var tvungen att ta den först och sen en buss. Det skulle ta ca en timme innan hon var hemma. Tunnelbanan kom på en gång då hon kom ner på perrongen. Hon klev in och stod upp vid dörrarna då hon bara skulle två hållplatser.
Vid Slussen klev hon av och och gick mot sin buss. Den skulle komma om en kvart. Åter en väntan. Hon provade att ringa igen, men det verkade som om hans mobil var avstängd för det kom en telefonsvarare på en gång. Hon hade inte lust att läsa in något meddelande. Jävla skithög tänkte hon.

När hon kom hem hängde hon av sig kläderna, sparkade av sig skorna slarvigt och slängde handväskan på golvet. Satte på TVn och slängde sig i soffan. När hon legat där och slötittat på ett dåligt program i en halvtimme ringde telefonen.
- Hej
- Hej, sa hon med en aning sur röst.
- Hur är det?
- Hur är det? Är det allt du har att säga?
- Va?
- Vi kom överens om att träffas och jag skulle vara kvar i stan för att slippa åka hem för att sen vända och åka hela vägen tillbaka till dig i kväll.
- Jag har suttit i möte hela dagen.
- Ja men kommer man överens om en sån sak så förstår du väl att jag går där och väntar. Det tar en minut att ringa och säga att man är försenad eller att det inte funkar.
- Jaja svarar han nonchalant-
Det är redan här precis just här, efter en månad hon borde ha slängt luren i örat på honom och klippt av all kontakt.

Men hon ville tro honom, hon kröp till korset och stod ut i ett år och tre månader.

Innan hon fattade.

Men nu.

Nu vet hon.

Aldrig mer. Aldrig mer, aldrig mer.

Skulle hon vika undan för sin intuition, sin heder, och sin magkänsla.

Aldrig mer.

Skulle hon släta över en annan persons beteende utan se det som det är.

Aldrig mer.





Aldrig mer