Ödelagda slutstationer
av brusande nattfloder
vid de svagt krypande tapetskarvarna,
den flytande sorgmelodins
melankoliska
ögonflöden,
strax
ovanför den spårsörjande
urkällan,
den som bara blundade 
för alla sinade markytors solvindar
och höftsmärtans konversationer
med de aldrig riktigt utsträckta knävecken
och deras älskade gryningar,
deras osedda rundgångar,
av endast ännu ett varv, endast
tunnelvisioner blev över
från det mest diagnostiska
av sovrumsfönster, krampfyllt
utsträckta
regntyngda glasblickar
som knappt nådde takhöjd,
fann dock ändå
sina avund
över närgångna gatlyktors så fullkomliga
fyrljuslängtan, och
de fullständigt
kvävande samhällstvivlen
var dom enda som orkade
sig hela vägen över taggtråden,
men vem kan döma något alls?
som aldrig gått en mil med deras piller,
endast framsläpad,
framdragen mot
grumliga
känslotavlor och spruckna tidsramar,
där vardagliga enkelresor
allt för ofta
blev dom svåraste att följa
mellan två mörklagda
tågstationer av utspillda oljefärger,
ständigt något utspädd
för en hopplöst färglös  
likgiltigt vidöppen deltagare,
som aldrig
stegade ut
över den inplastade marken
över framdiktade golvkänslor
och aldrig påverkade
nattens
tusenåriga
ryggradslungor,
eller för den delen
låtsaspromenaderna
längs den ödelagda morgonperrongen.