De där åren, runt trettio, andra halvan av åttiotalet. Så mycket som förändrats sedan dess; små, gradvisa förskjutningar och dramatiska brott. Vissa händelser välkomnade jag, andra tvingades på mig. Äktenskap, barn, ekonomiska katastrofer, yrkesmässiga framgångar, alla som har dött, blivit sjuka, åldrats. Nu, när jag hör en gammal låt som jag inte hört på länge, står det enorma avståndet till 1987 plötsligt som en vägg framför mig. Och den unge mannen med min näsa och mitt namn, är en annan. Musiken återväcker något av det som var hans liv men det blir bara ännu tydligare hur annorlunda det var. Krogen, skrivandet… Jag levde i ett slags flöde då, jag levde mitt uppe i texterna och de tog mig till platser jag aldrig drömt om. Idéerna kom, de höll mig fången i en bur av text. Jag levde väldigt ensam fast jag träffade människor hela tiden - jag höll dem på avstånd för att kunna skriva. Det slog mig nog aldrig in att jag kunde vara en annan. Nu är jag mjukare, mera harmonisk, kanske till och med lyckligare - men den obehagliga tanken är ändå att det var min tid. Jag var mig själv då, jag gjorde det jag måste. Jag hade alla möjligheter att färdas (till skillnad mot nu) men befann mig just där jag måste vara, självklar. I balans med mitt öde. Under senare år har jag bara fått det allt lättare att betrakta mig själv utifrån.